David learns to blog

Proposal to bombard Burma with photos

2007-10-17T12:50:00.000+02:00

Please, tell me what you think about this idea.
Even though there has been leaks in the firewall of Burma, and even though there is short-wave radio transmission and so on, the vast majority of the people in Burma, do not have direct access to these sources of information, and have to rely on rumours about what happened during the days of protest and crackdown. I think that spreading the word further, by giving proof of what what and is going on, to ordinary people and to low officials and people on various administrative posts, is crucial to build up even more resistance, motivation and courage to disobey orders from higher up in the hierarchy.

Perhaps one possible way to do this is by mail. With pictures, since a picture is worth a thousand words and speaks every language. My suggestion, as for right now, is to send:
1) Postcards of the demonstrations, that shows the incredible size and power of it, and how it was brutally halted. MOST postcards will probably get stuck in the very first mail sorting facility, but for the workers there to see. Some will probably go further, since you might just look at the address (or you could pretend to do so). By writing realistic fake addresses, the postcards will never reach (and thereby harm) any recipient, but will be seen by various people dealing with mails, and might be shown to even further, when looking for the address...
2) Pictures in envelopes, sent to real addresses: low officials, police stations, local authorities etc. The people there might not even have understood the width of what was happening, and they have been fed lies about violent protestors etc. The problem is of course, to find appropriate addresses.

Postcards can be printed by you, on good paper, and I guess laser or wax printers is better against moist than ink. Pictures in envelopes could be printed with any printer, of course. On the back side, a simple one-sentence message, or nothing at all, except the address.

How does this sound to you? I imagine that feeding the public and low officials in the administration with the truth could be more effective than trying to change the minds of Than Shwe and the other generals.

Please comment on this, so we can develop the idea, or discard it...

Minst 13?

2007-10-13T12:33:00.000+02:00

Ha, nu har Burmesiska juntan tvingat ut tiotusentals människor i regnet för att demonstrera till deras stöd. Minst 50 från varje fabrik i närliggande industriområden skulle enligt order transporteras dit... Vad tror de att det ska leda till?!? Burmeserna vet, och vi vet, att det bara är order som lyds, och inte tyder på äkta stöd till juntan. Varför lägga energi på att försöka luras så klumpigt?

Nåja, det som stör mig är siffran 13. I den här artikeln, liksom i många andra, så nämns att minst 13 personer dödats under protesterna. Men andra observationer, uppskattningar och gissningar talar ju om många hundratals! Varför är det just 13 som är den accepterade verifierade siffran? Jo, därför att det är den i Burma officiella siffran, den som rapporterats av media. Faktumet att man lägger någon som helst tillit till juntans propagandaapparat - till och med använder den som nån slags referens - är djupt störande. Jag skulle hellre lita på vittnesmålen från en blind förvirrad 4-åring än på Burmesisk officiell media.

Svalt och hopplöst om Burma?

2007-10-11T10:20:00.000+02:00

Burma är ute. Inga massdemonstrationer i hundratusentals längre, inga fler nedskjutna fredliga demonstranter på öppen gata, så Burma lyser med sin frånvaro på förstasidorna på internets nyhetssidor. Förstås med undantag för t.ex. Mizzima och Irrawaddy.

FN kommer formulera sig "mjukt" och "djupt beklaga" händelserna i Burma (istället som först var förslaget). Fy fan, vad kasst. Givetvis är det Kina som lagt sitt veto mot ett fördömande. Kina till och med berömmer juntan för återställd "stabilitet"! Fy fan för Kina! Ett kompakt mörker av stabilt förtryck, det är Kinas melodi, både på hemma- och bortaplan.

I och för sig, vad gör man med ett fördömande då? Skulle det inneburit något annat än bara ord att kasta på dem?

Alla dessa veton från Kina och Ryssland när det gäller Burma och andra människorättskränkande länder, och för den delen USA när det gäller Israel-Palestina, gör ju att man blir hemskt kritisk till maktstrukturen i FN och skeptisk mot att de egentligen kan åstadkomma något över huvud taget. Begreppet "tandlöst" hör man allt oftare om FN. Kikar man litet på Wiki om säkerhetsrådet framgår det med all önskad tydlighet att där behövs en fullständig omorganisation. Hur fasen kan Kina tillåtas använda sin makt över sånt här? Kunde inte alla FN-länder rösta bort länder ur säkerhetsrådet? Kan man inte förbruka sin missbrukade vetorätt?

Diktatorn Than Shwe har erbjudit Aung San Suu Kyi dialog, men bara om hon först lovar att amputera armar och ben, samt operera bort struphuvudet, ungefär. Smart. I en kommentar på Mizzima diskuteras vad hon bör välja att göra.... Kanske är det aningens positivt att juntan utsett en ansvarig kontaktperson för juntans kontakt med Aung San Suu Kyi... Eller så är det bara ytterligare nåt tomt poänglöst de gör för att imponera på FN.

Nej, förtrycket, misshandeln, tortyren, frihetsberövandet, det kommer rulla på. Om inget drastiskt kunde ske trots den starka viljeyttringen från folket på Yangons gator - när kan det då ske? Vad måste hända? Måste ekonomin först krascha så djupt att endast det absoluta toppskiktet av diktatorns närmaste familj håller sig ovanför ytan, för att andra i militären ska göra myteri? Eller kunde det räcka med information och medlidande med sina medmänniskor?

2007-10-04T09:43:00.001+02:00

Varje dag i Burma. Mer video...

2007-10-02T10:35:00.000+02:00

Rörliga bilder kan vara lättare att ta till sig än skrivna ord. Dessa bilder finns tillgängliga - bl.a. här nedan, klippta från YouTube. Nu ber jag dig offra några minuter av ditt liv, för att enkelt sätta dig in i en viktig del av den ständigt rådande situationen i Burma. Den som rått i många år och som kommer fortsätta råda om ingen drastisk förändring sker. Här handlar det mest om folkgruppen Karen i östra Burma. Ett folkmord nu även Sylvester Stallone (!) bevittnat.

Orkar du inte se allt på en gång, sätt bokmärke och kom tillbaka. Snälla!

Burma Snapshots

Shoot on Sight

Burmese army atrocities (BBC report) 9.54 min

Ibrahim Gambari har ett svårt jobb! Hoppas han har lyckats med åtminstone något av sitt uppdrag!

Vad är nästa steg?

2007-09-30T19:41:00.000+02:00

Det är tal om avhoppare (DN) från militären i Burma som jag väntat på (SvD)! Det är en av vägarna jag satt mitt hopp till. Det ryktas även att soldater ska ha velat byta sida (DN, pappersversionen). Jag tänkte för några dagar sen: Tänk om demonstranterna tjatat och ropat åt dem att lägga ner vapen och byta sida, och några till slut hade gjort det. Om i bästa fall det blev en kaskadeffekt kunde till slut en majoritet av soldaterna i staden gjort myteri och vägrat skjuta mer... Men risken är väl att ingen vågar vara den förste.

Man är i spänd förväntan över vad som kan ha kommit av mötet mellan Ibrahim Gambari och Aung San Suu Kyi. Men en del dystra analyser menar nu att det är kört. Idiotiskt egentligen, att dela med sig av sin pessimistiska syn - det leder bara till att folk släpper sin uppmärksamhet kring det här och det spelar generalerna rakt i händerna. De har från början försökt få protesterna att framstå som små och meningslösa.

Demonstrationerna har tillfälligt skapat stor uppmärksamhet, men med ett sånt envist och hänsynslöst övre skikt i juntan verkar det ju inte spela någon roll hur många i och utanför landet som protesterar...

Den nya metoden för en enig opposition sägs nu vara strejk. "stoppa alla regeringsmekanismer genom att helt enkelt vara tysta och stanna hemma"... Hmm, jag kan inte låta bli att bli skeptisk. Är det säkert att detta på något sätt är säkrare för folket? När man strejkar kan man ofta vara ensam när man utsätts för polisens eller militärens straff. Ska en busschaufför vägra köra en militär? Vad kommer hända med busschauffören då, och vem kommer se och höra om det? En annan risk är att strejk skapar splittring, då vissa ej vågar strejka och därför drabbas av påtryckningar från strejkare...

Buddhistiska munkar är så obegripligt goda i sin strävan! Läser på Mizzima.com :

12:20 p.m.
Monks respond to crackdown by chanting loving kindness

Security forces in Mandalay have locked most of the Buddhist monasteries and restricted movement of monks, effectively barring the Buddhist clergy from marching on the streets in protest. However, though locked up inside the monasteries, monks continued their protest by chanting Metta Sutta (Buddhist words for loving kindness).

Meanwhile, civilians holding a big portrait of Gautam Buddha are gearing up for protests in Mandalay.

Vid Metta Sutta bön önskar man allt och alla allt gott och frammanar kärlek riktad åt alla. Tänk att de kan! Kolla WebTV-länken här, om militärens attacker mot klostren.

Demonstration för Burma i Stockholm, fredag!

2007-09-27T21:44:00.000+02:00

"Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad."
- Hjalmar Söderberg

Man kan lätt konstatera att Burmas junta har misslyckats på de tre första punkterna, men de är destå mer framgångsrika med de sistnämnda.

Visa ditt stöd för demonstranterna i Burma och ditt missnöje med juntan genom att komma på demonstrationen kl. 17 på Medborgarplatsen i Stockholm, fredag (imorrn), 28/9! Bär gärna rött! (se förra inlägget) (samlas gärna också framför Kinas ambassad, kl 14!)

Även DN flaggar för denna demonstration. För detta är bannemig intressant!

Lustigt förresten, att de gamla kommuniststaterna Kina o Ryssland i det här (och flera andra) sammanhang visar sig vara de mest kyligt kapitalistiska, i den bemärkelsen att affärskontakter och business betyder allt, medan medmänsklighet värderas lågt.

ASEAN däremot uttalar sig nu skarpt. Heja!

Kom igen nu! Imorgon är internationell dag för sympatidemonstration! Skaka av dig apatin!

Röd Tröja!

2007-09-27T16:29:00.000+02:00

Äger jag en sån? Ska kolla...
Som allt annat är effekten av vad den enskilde kan göra liten och ofta obefintlig... Men att vara cynisk och avfärda alla initiativ är att vara lat, feg, räddhågsen, ogenerös och ryggradslös. (Rädd, verkligen? Ja, jag tror de flesta cynikers problem är att de är stolta över sin cyniska hållning och självutnämnda roll av bättre vetande, att om de skulle visa sig våga tro på något, så är de rädda för att den bilden kunde börja krackelera i andras ögon.)

Så imorgon alltså, som även DN uppmanar till. Röd Tröja! Röd som munkarnas kåpor, röd som NLD's flagga, röd som blodet som börjar spillas på Yangons gator.
Kan du ändå inte låta bli att vara skeptisk - se det som ett experiment!

Om bilder skulle hamna på generalernas bord, på allehanda människor i övriga världen som bär röda tröjor för att visa sitt stöd för Burmas follk, på gator och torg - då kanske ytterligare ett uns av tvivel skulle sälla till sig hopen som borde finnas där. Than Shwe och hans gelikar lär väl inte bry sig, men hans högra händer, beskyddare och högt uppsatta medarbetare kanske inte är lika besatta, kanske verkligen TROR att de gör allting rätt och att hela Burmas folk och hela världen har fel.

Det är mellan Than Shwe och folket som viljan till förändring måste dyka upp. "Duvorna" i juntan måste våga göra avvikande uttalanden. Militärerna, ända ner till soldaterna, måste våga inse att de har fel, släppa vapnen och byta sida.

Video från Burma

2007-09-26T23:40:00.001+02:00

Brister det nu? Bryter helvetet ut? Flera intressanta och skrämmande inslag från SVT

Nedan, fantastiska bilder från innan militären ingrep. Sån underbar ström av folk! De har till och med hyfsade sångröster allihop!

Nu har som ni kanske hört redan flera skjutits, här rapporterat från SvD.

Intressant analys av läget av Torbjörn Peterson på DN. Människorättsförbrytarna i Kina sätter sig åter på tvären för att hjälpa sina affärskollegor i Burma, precis som när de i FN tillsammans med Ryssland lade sitt veto mot att fördöma systematiska våldtäkter utförda av Burmas militär.

Följ även nyhetsrapporteringen med hjälp av The Irrawaddy News Magazine som har kronologisk beskrivning av läget och bildspel sorterade per dag.

Få inofficiell information från gruppen Support the Monks' protest in Burma på

Måtte demonstranternas beundrandsvärda mod och ihållighet belönas! De har av allt att döma gjort allt rätt! Hjälper inte det, då vet jag inte vad som kan hjälpa alls... Och om det till slut hjälper, då är det mycket tack vare det som den här mannen en gång lärt ut.

Kika in i generalernas sjuka hjärnor

2007-09-25T10:30:00.000+02:00

Ett intressant sätt att få insyn i Burmas junta sjuka hjärnor och naivistiska propagandastil är att kolla på deras egen hemsida och framför allt i deras främsta tidning
New Light of Myanmar, översatt till engelska. De senaste dagarna har de inte alls nämnt protesterna, men nu när de funderat på hur de ska formulera sig, så har de här lagt upp flera "artiklar" där de förklarar hur och varför munkar och andra blivit manipulerade av "externa destruktiva element" och försöker skada landet! Det är underhållande läsning, fast man vet inte om man ska skratta eller gråta. Eller vad gillar ni rubriken

Root cause of problems is perpetration of internal and external destructionists, who are jealous of national development and stability Some global powers in collusion with group of destructioninsts from inside the nation inciting disturbances

Fast givetvis så tror inte generalerna eller ens de kontrollerade journalisterna på vad som skrivs. Allt är teater, ett försök att lägga en fet inpackning av lögner runt folket för att åtminstone en liten del ska absorberas.

Fler favoriter:

the protestors are demanding a dialogue with NLD and even said prayers in front of the house of Daw Aung San Suu Kyi, who is under restriction order for security reason. They are trying to make the matter confused.

och

Included in their agitated words were even exaggerating the government's minor weaknesses by describing themselves as saviours of the troubled people.

"Government's minor weaknesses" , hahaha!!

Propagandasystemet i Orwells "1984" på ha varit mer professionellt och konsekvent, men propagandan i Burma, som mer liknar den i hans "Djurfarmen", är faktiskt på riktigt, de skojar inte!

Sorgligt nog har de här stollarna militärmakt och saknar respekt för människoliv och folkets behov och önskningar. Även idag vandrar 100 000 människor, och trotsar därmed juntans hot! Det är otroligt spännande!

Rysare!

2007-09-24T11:07:00.001+02:00

Aaagh, jag vet inte var jag ska ta vägen! Det här blir bara bättre och bättre, fast farligare och mer kritiskt! 30000 människor, nej 100000 protesterar idag!! Eller 130000, eller fler?! De vinröda rinner som blod i folkmassans artärer - så himla vackert!
Tro fasen att man är nervös även om militären hittils tvekat att slå till. Måtte soldaterna kasta sina vapen och joina demonstrationerna! Det är såhär en revolution ska gå till! (Inte som den sort jag syftade på här...)

Gör något! Mejla till exempel FN och Ban Ki-moon på inquiries@un.org och be honom utarbeta en plan för att stoppa eventuellt nära förestående våld i Yangon, och att sätta press på Kina i säkerhetsrådet för att få Kina att inse att DE måste sätta press på Burma. Det är Kina som är juntans utan konkurrens viktigaste handelspartner. Gissa vem jag fick email-adressen av? Carrey, otroligt nog!

Kokpunkten närmar sig!!

Nytt hopp i Burma!

2007-09-23T12:46:00.000+02:00

Det som händer i Burma nu är fantastiskt och jag blir frustrerad av att inte kunna vara där! Tänk att få vara med, visa sitt stöd, att få vara en i mängden, i kraften! Vet visserligen inte om västerlänningar skulle vara till någon hjälp i den här situationen... Kanske känns det bäst att själva få slänga ut sina förtryckare.

Jag var i Burma 1999, och fann folket vara av ett ovanligt virke. Trots faran det innebar för dem så tog de ofta upp politisk diskussion med mig. De kokade av ilska för regimen, brann av kärlek till Aung San Suu Kyi och törstade efter frihet. De hade "spirit", och de flesta var glada att turister kom, så att de kunde dela med sig, prata ur sig, få moraliskt stöd och känna sig som en del av världen, ur sin isolation. Ett vackert land, ett fascinerande folk!

Vågar man hoppas på att det kommer gå annurlunda än 1988 denna gång? (bilden - minst 3000 personer dödades) Nu har de eskalerande protesterna följts noggrannt av media ute i världen och en liknande slakt som förra gången ter sig därför mindre sannolik. Journalister spelar faktiskt därför en extremt viktig roll i det här. Att protesterna leds av munkar istället för studenter är också viktigt! Smart nog kan man vara med i manifestationen genom att visa sig SKYDDA munkarna, och på så vis visa sitt stöd. Fram tills nu. Nu brakar det loss, allt mer!

Av den senaste veckans händelser, såsom de rapporterats i DN: Munkar säjer öppet att de vill störta regimen! Flera demonstrationer går att se på YouTube. Demonstranterna mötte upp med Aung San Suu Kyi
Idag! : 20000 människor går med i demonstrationerna!! Nu även fler icke-munkar. FÖLJ den här utveckligen, gott folk!

I den Amnestygrupp i Uppsala, grupp 61, jag är med i har vi länge arbetat för samvetsfångar i Burma och stött deras sak. Men det vi kan göra ter sig pyttelitet. Vi kan dessutom endast uppmana till att de mänskliga rättigheterna ska respekteras, men vi får inte lägga oss i politiskt (även om det både är underförstått och egentligen uttalat att Amnesty inte uppskattar militärdiktaturer). Nu känns det som om man inte hinner med! Man vill hinna uppmana politiker att i sin tur få juntan att inte svara militärt, att inte kränka folkets rättigheter....

Men ibland undrar jag vad det spelar för roll. Kan man ens hoppas på ett beslut från generalerna som tillåter demokrati och frihet? Möjligen för att de är gamla och sägs vara sjukliga så kanske de till slut inte bryr sig (ifall de skulle ligga döende), men troligen kommer de aldrig att ge upp sin makt. Vad som krävs är att folket vinner militärens sympati. Soldaterna, den stora massan av militären - om de till slut vägrar slå ner mot folket, om de skiter i sina privilegier för frihetens skull - DÅ kan det här sluta underbart lyckligt! Vågar man hoppas på en fredlig revolution?! Då kommer jag inte vänta länge med att åka dit och fira med dem!

Sensationstrams

2007-08-24T08:59:00.000+02:00

Här trillar DN in i En Ding Ding Värld-klubben. Snart får vi kanske se rubriker som "Pyramiderna är egentligen UFO's" och "Sixten talar med de döda".

För det som rubriken vill påskina och hela nyhetsvärdet består av är att man verkligen lyckats flytta jaget, själen. Som om den inte hör till kroppen utan kan sväva fritt omkring, och skulle då ge modern vetenskap fel och diverse religioner och new-age folk rätt.

Sen visar det sig att försökspersonerna sett sig själva för att... för att de i VR-glasögon fått se det som en kamera filmade dem... Inte så magiskt längre... Men enligt artikeln (som nog tillåter sig visa sån fascination tack vare att studien publicerats i Science) är det en nyhet att skapa en illusion av att vara förflyttad någon annanstans än just i din faktiska kropp.

Ursäkta, men är inte det jordens äldsta trick? Äldre metoder som gör samma sak, fast med varierande intensitet och känsla av äkthet:
1) Sagan, berättelsen, som får lyssnaren att leva sig in och drömma sig bort till fantastiska platser
2) Filmen, som i egenskap av visuellt hjälpmedel, får betraktaren att i någon grad tro och känna sig som om hon är någon annanstans. Faktiskt i den milda grad att hon när hon betraktar en skräckfilm känner en rädsla, som om hon hade anledning att vara rädd för sitt eget liv! En fantastisk illusion!
3) Förstås: det moderna dataspelet. FPS-(First Person Shooter) spel där spelaren får se en rörlig 3D-bild av ett landskap som dess alter ego befinner sig i kan styra rörelser och betraktningsvinklar, känner äkta svettig stress när hon jagas och beskjuts. Man kan se hur den som spelar såna spel försöker ducka kulor, snegla runt hörn (vilket ju inte går, för skärmen är fortfarande 2D) och rycka till när hon plötsligt attackeras. På samma sätt kan den som spelar realistiska bilspel försöka parera egentligen obefintliga G-krafter i kurvtagningarna. Allt som om man verkligen upplevde att man var där! Upplevelsen förstärks förstås av stereoljud (med korrekt rumslig akustik) och i vissa fall med vibrerande kontroller.

Vad som är nytt (?) i Science-artikeln verkar mest vara att de här upplevelserna förflyttats till ett lab, samt att försökspersonen fått se en bilden av sig själv, vilket ju kan tyckas vara ett smart sätt att förstärka känslan (uteslutningsmetoden: Min kropp är ju DÄR! Men jag verkar vara här...) Känslan för försökspersonen är säkert extremt besynnerlig och säkert mycket mer äkta än för den som bara kollar på en skräckis eller spelar dataspel, men min poäng är att det bara är en gradskillnad, snarare än en principskillnad - alltså inget nytt. Inga själar har flyttats omkring utanför kroppen! Men med inlevelse, fantasi och hjälpmedel för att lura kroppen så kan man skapa illusionen, och jag välkomnar mer sånt, både i nytta- och undehållningssyfte.

Farsa till Sasha!

2007-06-28T10:05:00.000+02:00

För 20 dagar sen blev jag pappa! Det är helt fantastiskt, underbart, metafysisk förbryllande, märkligt och obegripligt! Denna lilla kille, Sasha som han heter, är den första som jag någonsin följt från hans första sekund i livet. Han är en helt ny person, ett resultat från mig och Sofie, på sätt och vis en "hybrid" och sammansmältning av oss, men samtidigt något nytt och eget som inte finns i någon av oss. Sakta har det formats, och formas fortfarande, något ur den där första cellklumpen som blivit en kropp: en själ, ett medvetande. Det är lite som alkemi. Guld av sten.

Mer stålars till Göran

2007-06-05T17:43:00.000+02:00

Menar inte att vara snål, men jag tycker faktiskt inte Göran Persson är värd några 100 000 dollar för sin "miljöinsats". Han har nog gjort en del för miljön, men det har varit hans jobb, förväntats av honom för att miljön till slut blivit i ropet, bl.a. tack vare världens gröna partier, och han har fått bra betalt för det, plus en fet pension. Helt fel att betala politiker för deras politik, även om det är retroaktivt!

Sköna kortfilmer

2007-05-24T13:19:00.000+02:00

Tales of Mere Existence är semi-stillbilds-filmer med tecknarens korta berättelser till, om livet, förhållande etc, på ett kul och lite dystert sätt! Träffsäkert! Kolla!

Solglimtar och Mörka moln

2007-05-18T11:19:00.000+02:00

Demokrati och mänskliga rättigheter i Iran känns ofta extremt långt borta. Möjligheterna till förändring förmörkas av militär fascism och fundamentalistisk islamism. Därför blev jag lite glad när jag hörde om Storayatolla Saanei och hans kritiska hållning till Ajmadinejads politik, hans åsikter om demokrati och kvinnors rättigheter. Det sistnämnda har till och med en egen avdelning (som inte verkar vara klar, iofs) på storayatollans egen sajt!
Hoppas han tillåts fortsätta tala och att han får inflytande!

Ryssland däremot fortsätter att skrämma, mullra och stagnera människorättsmässigt. Gamle schackgeniet Kasparov och flera andra grips för att förhindra att de demonstrerar vid EU-Ryssland-toppmötet. Ryska
journalistförbundet kastas ut ur sina lokaler, till förmån för statsvänlig media... Ruggigt...

Heja Wiehe!

2007-05-10T20:01:00.000+02:00

Mikael Wiehe är en hjälte!
Han vågar säga som det är, även i ansiktet på de blåblodiga! Skulle vilja varit där och hört och sett!

Någon av bloggarna som DN länkade till menade att det var oförskämt att yttra sig om sådant när kungligheter var närvarande! Så extremt löjligt! Måste deras stackars sköra ohärdade öron skyddas från bryskt tal och kontrovers?! Måste kvällan avlöpa bekvämt och utan störande moment, för en god nattsömn?

Det var utmärkt att ta tillfället i akt att kritisera när rätt personer hör och när det skapar uppmärksamhet. De vet vem han är och de hade bjudit in honom. Om de väntat sig enbart söta visor och medhårssmek från honom så var det verkligen dags att väcka dem och visa vem han är!

Det glorifierade tyranneriet

2007-05-04T15:39:00.000+02:00

Hade tänkt skriva ett inlägg om det här, men via
Trollharen upptäckte jag att nån annan redan gjort det.

Om vår ständigt föränderliga moralsyn, vegetarianism och slakthus. Radikalt och enligt mig, väldigt bra skrivet! Här

Conchis spelning

2007-05-01T12:17:00.000+02:00

Conchis är en grymt bra, relativt ny grupp från Uppsala, med väldigt rutinerade musiker. Nästa spelning på Kalmar Nation (Uppsala), den 4:e Maj!

Provlyssna på conchisspace!

Spilla blod i någon Revolution!

2007-04-12T13:17:00.000+02:00

När man talar om Revolution, när man gör det i en demokrati (som må vara allt annat än perfekt), vad är det då för revolution man önskar sig? Hur föreställer man sig att det ska gå till och hur är det man önskar att det ska bli?

Revolution är ett kraftuttryck att lättvindigt slänga sig med. Ett sätt att visa att man inte vill ha nån mesig reform, kontrollerad av tråkig politik och stela myndigheter. Man antyder att man har sydländskt temperament, är passionerad och inte kontrollerad, är radikal och inte försiktigt ursäktande. Man vet vad man vill och man vill det jävligt mycket, man är lite farlig - "kom inte mellan mig och friheten!". Man har ett rättvisepatos lika stort som ens bultande hjärta, en hårt knuten näve och jag vetefan om man inte rent av skulle kunna bli en folkhjälte, hälsandes de i lyckorus vrålande massorna! Rättvisa, frihet, lycka, fred, KÄRLEK! Härligt! Äntligen!

Det här är, enligt mig, perverst. Perverst, för att det inte är något annat än romantik, om inte till och med kitsch, kring ett så människorättskränkande fenomen som faktiskt revolution vanligen är! Visst kan revolution ibland vara den enda vägen, om en totalitär och korrupt stat suger ut ett i väldigt stora drag misstyckande folk. Om det verkligen är den enda framkomliga vägen för att alla andra vägar är avskurna, då vänder jag mig inte emot det. Det gäller dock att ha extremt skarpa objektiva glasögon.

Det jag hatar är det tal om revolution som kommer av brist på tålamod och politisk kompetens, elitism och förakt för oliktänkare, trendighet och social girighet - önskan att passa in i en grupp radikala tänkare, arrogans för brist på förankring hos massorna, ovillighet till kompromisser, oförmåga att verkligen tänka framåt och den själviska suktan efter något som skapar spänning, mening åt ditt liv, chili i ditt blod och ditt namn ristat i martyrernas monument. Om man inte använder ordet revolution på ett helt nytt sätt enligt någon hemmasnickrad definition, så kommer troligen revolutionen innebära att en liten grupp av tänkare och handlare, en elit, utnyttjar frustrationen och manipulerbarheten hos en väldigt mycket större grupp. För att motivera denna grupp måste antagonisterna svartmålas och klandras för allt som är fel. Hur ska annars denna rörelse få momentum att välta den rådande ordningen över ända? Revolution kan inte smekas fram, smygande, den måste dra fram som en ångvält, kompromisslös och obönhörlig. Annars sitter vi ju där snart och förhandlar fram någon tråkig kompromiss, vår ideologi förminskas till en liten klausul och våra omvälvningar till små reformer.

Om en stor grupp människor tänker genomföra stora förändringar utan stöd av demokratiska processer, så kommer människor som hellre lever under den rådande ordningen att opponera sig (de kommer att finnas!), troligen till och med erbjuda kraftfullt motstånd. Därför måste våld användas. Någorlunda milt, rättvist våld, sådant som nöden kräver, sådana medel som ändamålen helgar. Den goda eggen skär de några få ondskefulla lögnaktiga strupar - så föreställs detta våld i början. Då kanske inte den nyfrälste revolutionären tänker sig att denna kanske ett par veckor senare kommer att känna sig nödgad att brutalt misshandla ett kungarövsslickande borgarsvin som undanhåller information. Kanske behöver hans familj hotas, och kanske kommer en ostyrlig revolutionär tappa kontrollen och våldta borgarsvinets slampa till fru?

En revolution ska dundra fram som ett tåg utan nån jävla räls! De kontrarevolutionära tankar som från oppositionella tidningar och motståndsmän når den om revolutionens nödvändighet upplysta gruppen kastar dock grus i detta tågs maskineri. Kraften bromsas. Det enda rätta kommer visa sig vara att skydda revolutionärernas fokus och motivation från att distraheras av förkastliga ålderdomliga ideologier. Tryckfrihet är sådant som vi kan återinföra sedan, när vårt perfekta samhälle utkristalliserats och vi inte längre behöver vara rädda att våra sinnen försmutsas. Dessutom behöver vi redaktionernas och TV-stationernas kanaler och utrustning. Inte minst för att peppa våra kämpar! Inte minst heller för att bespara dem informationen om de få dramatiska missöden, där vi varit tvungna att göra undantag från vår annars fredliga ideologi.

Jag behöver inte ens fullfölja den här tanken. Tänkte bara bemöta era reaktioner. En nlir kanske uttryck för tron att revolutionen inte ALLS behöver bli ett våldsamt o otäckt blodbad och ni nämner sammetsrevolutioner, ett nytt humanare tänkande etc. Givetvis känner ni inte heller igen er i mitt tal om elitism och förakt för oliktänkare ovan. Fast varför skulle det inte bli våldsamt? Tror ni inte att alla har den här mörka varelsen i sig? Tror ni inte att man i alla revolutioner hittills har drivits av övertygelsen att man själv stått för det goda, det nya, och det som rättfärdigar nödvändigt våld mot det gamla, förruttnade, korrupta, onda? Vad är det som skiljer er från dem? Har ni inte sett hur man kan avtrubbas och hur våldsanvändning kan eskalera? Har ni inte lärt av historien? Glöm inte heller de romantiserade stenkastarna i första ledet. De kommer att vilja vara med! Även när de fått tag i bättre vapen än stenar. Kanske rent av i synnerhet just då.

Någon annan kanske tycker sig ha nått en grad av självtillskriven mognad då man inser att livet är smutsigt och hårt, att rättvisan har sitt pris och att huvuden måste rulla (plus några andra klyschor som läses av någon med typisk berättarröst medan man står med det dragna glimmande svärdet i hand (eller den grova släggan)). Svara mig då på vilket utopiskt harmoniskt och lyckligt samhälle som reser sig ur ett blodbad? Det behöver inte vara blod upp till knäna, det räcker med att din granne fick sina kusiner mördade för 10 år sedan och att toastädaren på jobbet en gång var högt uppsatt i förra administrationen och levde i 3 år under dödshot. När kommer minnena och bitterheten hos den del av befolkningen som var mot revolutionen att mjukna? När kommer tryggheten och tilliten? Hur många generationer kommer det dröja?

Vad har jag då för alternativ att komma med? Inget extraordinärt, tyvärr. Information, insikt och aktivism, med respekt och tålamod. I princip, opinionsbildning och frivillighet… trist va?

Svara på tal

2006-12-17T01:54:00.000+01:00

Om man vill mig nåt, diskutera färdigt nåt från en annan blog eller liknande, men ändå inte har min email etc, så kan man droppa kommentarer under den här tråden... shoot!

Feminism for dummies

2006-11-26T00:36:00.000+01:00

...eller ok, "enligt David", borde det kanske heta...

Jag har under senaste veckan både haft en hetsk debatt med en man som tycker feminism är trams, och en blogstrid med en kvinna ("Syrran") som tydligt antyder att jag (i egenskap av man) inte är en sann feminist (Johannas blogg).

Suck! Känner att jag måste redogöra lite för hur jag se på saken. Jag måste erkänna att jag inte är den som är ute och demonstrerar med stora släggan och skriker Krossa Patriarkatet, men förutom att själv försöka leva ett jämställt liv bland mina medmänniskor, så gör jag 2 saker:

1.
Jag försöker tala förstånd med människor (oftast män), som inte förstår vad feminism är. Att de, om de alls är humanister, också måste "bekänna sig" till feminismen.

Vissa verkar vilja tro att man, om man någonsin inriktar sig på ett specifikt människorättsproblem, därför skulle glömma och negligera alla andra problem. De säger kanske att de därför vägrar tala om feminism, och hellre kallar sig liberal eller humanist, att "det stora hela" är viktigare. Jag anser att det är ett hycklande undflyende från att någonsin behöva bekymra sig eller behöva göra något åt ett problem överhuvud taget. Om humanismen är ett träd med grenar av antirasism, antivåld, etnisk tolerans, feminism, andra rättighets- och rättviseideologier, motstånd mot homofobi, etc, så kan man inte strunta i alla grenarna och bara bry sig om stammen. Kvar blir bara floskler och en självbelåten känsla av att man nog är en rätt bra och juste person i alla fall (plus att trädet dör)... Ska något göras längs denna vaga generella humanism så funkar nog bara en magisk gest, följt av ett regn av glittriga stjärnor.

Jag lovar, man kan både vara för jämlikhet och t.ex. mot tortyr, samtidigt! Det kostar inget extra!

Ovanstående har oftast sitt ursprung i att man inte vet vad feminism är, om det nu inte är så att man vill undvika frågan för att man tror att män trots allt är utsedda av Gud att bestämma över kvinnan, eller att män i egenskap av det (oftast) fysiskt starkare könet helt enkelt bör utnyttja den starkes rätt och trycka ner kvinnan.

Feminism är å ena sidan indelat i flera riktningar, t.ex. liberalfeminism, likhetsfeminism och radikalfeminism (och feminister ur dessa grupper kan gilla att strida om vad egentligen sann feminism är, vilket ju är typiskt för kluvna rörelser), medan det å andra sidan kan definieras väldigt enkelt:

Medvetenhet om att ekonomiska, sociala och politiska orättvisor drabbar kvinnor som grupp, och viljan att förändra detta, dvs skapa ett jämställt samhälle.

Svårare än så behöver det inte vara. Sen kan man bråka om exakt vilka orättvisor det handlar om, vad som är faktiska orättvisor och vad som är en väl vild idé, född ur en liten brainstormande grupp ilskna extremradikala feminister som är dåliga på statistik och källkritik.

Det finns ytterligare skäl för vissa att inte kalla sig feminister. Ett är att de inte tror på att dessa orättvisor längre finns . Att de kanske fanns, men att vi nu uppnått ett fint och jämlikt samhälle där feminister bara inbillar sig. Ett annat kanske är att själva ordet "feminism" låter lite för feminint. De är kanske rädda att deras manlighet ska ta skada av att sälla sig till något som börjar på "femini..". (Kanske kommer de att bli sterila, homosexuella, börja gilla flickigt rosa?!)

Båda dessa typer av motståndare till feminism är det förstås svårt att göra så mycket åt innan de uppnått en viss mognadsgrad, kan tänka, förstå och lära sig på egen hand och kanske sett sig lite om i samhället och världen.

2.
För att jämlikhet ska infinna sig behövs att alla är med på det! Tyvärr! Det går inte att framtvinga jämlikhet "at gunpoint", lika lite som man kan få en kleptoman att inte stjäla när man vänt ryggen till om denne vet att den inte har något att förlora.

Därför försöker jag i samtal med andra feminister att motverka sekteristiska tendenser, bristande tolerans mot andra feministiska åsikter och inriktningar, fundamentalism och extremradikalism. Medan vissa av dessa mest radikala verkar tro att de går i bräschen för feminismen och drar det tyngsta lasset för att driva utvecklingen, så tror jag snarare att de är bromsklossar. Därför att:

Människor i allmänhet älskar att få en anledning till att slippa vara bekymrade, slippa engagera sig i problematiska samhällsfrågor som kräver skyldighet och ansvar. Säger någon att sortering och sopåtervinning är borkastad tid pga att kommunen gör si eller så, att ekologiska varor egentligen inte är så bra, att biståndet till 3:e världen inte kommer fram eller att en WWF-direktör är korrumperad, så tar många chansen. Utan vidare källkritik så släpper de då genast den där stumpen som de pliktskyldigast försökte dra lite i för att vara goda medborgare. Att utveckla en cynism och bitterhet inför alla försök till förbättring är den lates universelle elixir för att slippa bry sig. Att få slippa bry sig, med gott samvete!

Därför är varenda dumradikal idé om mansskatt, varje fakta om orättvisor sprungen ur partiskt vinklad statistik, varje groda (som att "män är djur"), sexualfientlighet etc, så mycket skadligare för feminismen som samhällsrörelse än vad många kanske vill tro. Att vara arg, kraftfull och kompromisslös i sin kamp känns ju mycket bättre och effektivare än att vara strategiskt eftertänksam, tolerant och samarbetande. Men jag tror att det förstnämnda leder till att människor blir som under min punkt 1, ovan. "Äh, de där tokfeministerna! SÅN är i alla fall inte jag, och om jag någonsin råkat kalla mig feminist så tar jag tillbaka det nu!". Så kan man slippa att prioritera frågan och gå tillbaka till att zappa rumpor på MTV i godmodigaste ro.

En sån här dumradikal idé är den om att feminismen ska styras och ledas av enbart kvinnor. Att feminismen i sig själv ska verka för segregation och apartheid mellan män och kvinnor, åtminstone när det gäller allt som har med feminism att göra. Män kan få vara med, men de ska inge hänge sig åt kritik av rörelsen och de ska inte ha några åsikter om hur kampen ska föras.... Jag ser inte att det här skulle kunna leda till ett konstruktivt samarbete mellan män och kvinnor för att uppnå jämställdhet, utan tanken leds istället till mansförakt och i den extrema förlängningen till den av vissa radikaler så beundrade V. Solanas SCUM manifesto, inklusive idén om de "manliga hjälptrupperna/Men's auxiliary". Apropå de här orättvisorna, kika på det som sägs på Johannas blogg här.

Feminismen måste därför vara logisk, självklar, enkel, rättvis och universellt acceptabel. Folk måste ledas fram i handen, snarare än ryckas fram i luggen. Då kommer både män och kvinnor inse att det är så de vill ha det, för rättvisa är något jag tror de flesta gillar. Åtminstone så länge förändringen från orättvisa inte ger det bedrägliga skenet av att vara hotfullt och ute efter att rycka något ifrån dem, för då kniper man sig fast vid det som är. Litar man inte på dem som talar om förändring, så vill man heller inte ha någon förändring.

Flexibilitetsångest

2006-11-21T15:22:00.000+01:00

Det är inte riktigt samma sak som att inte kunna bestämma sig, för det kan jag... till slut, och för det mesta.

Men jag hatar att behöva planera, och framför allt, att hålla koll på planen! Jag har försökt att hantera en kalender sedan gymnasiet, men jag har hittills aldrig lärt mig att ta med mig den, konsekvent skriva i den, och konsekvent titta i den... Och ändå behöver jag ju verkligen hålla ordning på vad som händer i livet, strukturera, för att slippa oroa sig för att glömma, och för att ge en känsla av att man har koll på läget...

Behöver tydligen vara flexibel. Gillar t.ex. inte att behöva köpa returbiljett... Försökte ett tag att använda Mobical, kalender på nätet som går att synka med mobilen (och den brukar jag lyckas få med mig). Fördelen är att man kan kolla och skriva i den vare sig man kommit ihåg att ta med sig en kalender eller ej - och den påminner en dessutom med ett alarm i mobilen... Låter ju bra... Men inte tillräckigt flexibelt ändå... Man måste ange exakta tidpunkter för start och slut på varje händelse. SÅ störande! Jag vill kunna klottra ner en ungefärlig anteckning över en eller ett par dagar och eventuellt lägga till en tid om jag skulle råka veta...

Ett sista försök. Håller mig med en liten anteckningsbok där jag listar saker som ska göras, utan datum, utan tidpunkter. Bara sakerna. Hemma eller på jobbet, snart eller långsiktigt, uppdelat i några olika listor. Även mindre seriösa saker, t.ex. filmer som ska ses, saker som ska bloggas om... Känns ganska bra! Behöver tyvärr fortfarande minnas att ta med mig den, men jag slipper i alla fall bestämma mig i förväg när något ska göras (hurra!)...

Har kanske inte blivit så jättemycket mer strukturerad och ordningssam av det här, men det känns i alla fall ok...

Gränsen för uppenbar diskriminering

2006-11-11T00:40:00.000+01:00

Jag är den första att hålla med om att det är viktigt att inte övertolka eller misstolka statistik för att komma till önskade slutsatser. Förutom att det är meningslöst, så sänker det ens egen trovärdighet och riskerar att få motsatt verkan på den allmäna opinionen, om misstolkningen påpekas eller avslöjas.

Men ibland får man ändå vara lagom försiktig. Jag gick nyss en veckas kurs i "Kvalitetssäkring i Forskningslaboratoriet" (ungefär). Som ett övningsexempel i "statistical thinking" presenterades faktumet att :

Flickor är i genomsnitt duktigare än pojkar i skolan, men endast 18% av landets professorer är kvinnor. Antyder detta diskriminering?

I den efterföljande diskussionen framgick att det var meningen att man skulle konstatera att det saknades information för att avgöra saken. Fler andra faktorer skulle kunna påverka andelen kvinnor, och det är viktigt att inte tolka fram en politisk korrekt slutsats. Visst, visst, övertolkning är farligt, och sker allt för ofta, men 18%!? Jag sa till gruppen att 45% inte hade varit särskilt upprörande och kunnat bero på andra faktorer, men dessa faktorer bör i många fall ta ut varandra och att 18% är en för låg siffra för att inte bero på diskriminering. Hur låg ska den annars vara för att diskriminering ska vara den uppenbara orsaken? 1%? 2%?

Andra föreslagna faktorer var "skillnader i intresse" hos män och kvinnor, annorlunda fördelning i "duktighet"/intelligens hos män och kvinnor (män skulle enligt denna förklaring vara mindre begåvade i genomsnitt, men vara bredare fördelade - dvs representera fler av de smartaste och fler av de minst begåvade), andra egenskaper viktiga för professorer överrepresenterade hos män etc.

Ingen av de 10 andra kursdeltagarna sa något för att hålla med mig om att 18% åtminstone ANTYDDE diskriminering (även om det är otillräckligt som bevis), utan verkade hålla med läraren, kanske i sin iver att inte framstå som blåögda i sitt statistiska tänkande. Även kursansvarige, studierektor och kvinna, nickade medhållande.

Jag blir så trött på denna enfaldiga enkelspårighet, som på ena sättet verkat drabba de flesta! Antingen ser man diskriminering i varenda ord, i varenda produkt, i trottoarkantens placering och i hur vinden susar i träden. Eller så är man helt blind för den, och hävdar att allt tal om diskriminering är inbillning eller misstolkad statistik. Var är ni, vettiga människor?

Meningslös underhållning #2

2006-11-03T09:56:00.000+01:00

doublejeu

Sturmark och ateism

2006-10-30T15:33:00.000+01:00

Måste tipsa om den här länken innan jag ens har läst hela (är ju på jobbet):
http://www.troochvetande.se/kapitel.php?id=8.

ett kapitel ur Christer Sturmarks nya bok "Tro och vetande 2.0", hittat på hans hemsida http://www.sturmark.se/.

Hörde honom intervjuas (ganska kritiskt) på P1 idag, och jag föll pladask för hans sätt att tänka (eftersom det liknar mitt! ;) ). Han verkade nästan ha snott flera av mina argument mot Gud och religionen! Han har en skönt torr logisk syn på frågeställningen om Guds existens, samtidigt som han är helgjuten humanist (är ordf. i förbundet Humanisterna).

Bl.a. konstaterade han i intervjun, att han inte kan välja att tro på en gud och en himmel, för att det vore trevligt och önskvärt att hamna i denna himmel. Jag har haft exakt den diskussionen många gånger med troende, och det verkar beröra något fundamendalt som skiljer troende från icke-troende. Om man kan tro på något, (1) för att man finner den tron lockande, tilltalande, utlovandes ett harmoniskt och härligt efterliv, eller om man känner att man endast kan tro det (2) som man tror är sant. Jag hör ju klart till den sista kategorin och förstår inte hur troende lyckas med trollkonsten att lura sig själva att verkligen tro på något. (OBS, sanningen kan förvisso tyckas vara relativ ur diverse filosofiska och kvantfysiska perspektiv, men nu låter jag bli det flummet och utgår från att Gud antingen existerar eller ej. Basta!)

Att hålla upp teodicé-problemet framför en teologiskt tänkande person är ju egentligen som at hålla upp ett tvärsäkert bevis framför en domare i en rättegång. Då domaren behövde acceptera faktum och döma efter bevisningen, har religiösa alltid lyckats slinka undan genom religionens oberoende från logik. Guds existens och alltings beskaffenhet behöver inte vara logisk. Det får gärna vara ologiskt! (Kanske t.o.m BÖR det vara ologiskt; minns "puff of logic" i Liftarens Guide till Galaxen).

Befriande kan man tycka. Härligt ovästerländskt ofyrkantigt! Logik anses ju av många vara tråkigt, förminskande, begränsande! Ordentligt flum, där allting kan vara hur som helst, där goda féer och spöken vakar över oss, där kristaller hjälper mot cancer och man ju har varit en stor poet, kung fu-mästare och kejsare i sina förra liv, DET är en mycket roligare livssyn det!

Vad jag aldrig fattat är hur man då, i denna skilsmässa med logiken, vågar gå gatan fram utan att vara rädd för att himlen när som helst ska rämna, att gravitationen ska vända att släppa oss från jordytan, att det andra ska börja leda till det ena, istället för tvärtom! Nåja...

Kapitlet som jag länkade till ovan tar gör en liten genomkörare med teodicé-problemet. Ett litet ursnitt:

Är gud inte god?- Ett annat perspektiv på detta, är frågan om guds godhet. Hur vet vi att gud är god? Många troende menar att gud är god, men inom ramen för sin förmåga inte kan förhindra det onda i vår värld. Tänk om det egentligen förhåller sig tvärtom? Antag att gud är ond, men inom ramen för sin förmåga inte kan hindra det goda i världen? En ond gud med en begränsad allsmäktighet, skulle resultera i en likadan värld som den vi ser idag. Gud skapar ont i världen, men genom människans fria vilja finns också en del gott. En sådan situation är precis lika sannolik som motsatsen.

Han fortsätter bl.a. om humanismens oberoende från Gud etc. Läs!

Hur som helst är jag ödmjuk och lämnar dörren till ologiken öppen på glänt. Säkrast (men fegt?) att vara agnostiker. Med tanke på alltings stundom märkliga beskaffenhet, på universums, tidens och dimensionernas fullständigt obegripliga början (eller brist på början), så kanske det trots allt inte finns någon verklig logik, eller så är den logiken nåt annat än vad vi tror den är. Guds existens kanske bara är småpotatis jämfört med andra ännu mer otroliga egenskaper hos universum. . .

Musikens kod

2006-10-24T11:15:00.000+02:00

Fattar ni hur jäkla mystiskt det är med musik, egentligen? Ljud, i olika grundfrekvenser och klanger kopplar sig på något oförklarligt sätt fast med vårt undermedvetna och drar fram känslor och sinnesstämningar. Allt från lugn och harmoni till kamplust och aggression. Danslust, partysug. Dramatik och mystik, sorg och tomhetskänsla.

En mer lättbegriplig sak är ju att musik från en annan tid kan återskapa minnen och därför gamla känslor, men det riktigt mystiska är ju själva musiken, tonerna, frekvensernas kombination som verkar kunna styra oss som trådarna till en marionett-docka.

Gick på min fjärde lektion i jazzpiano igår och testade på lite märkliga 13-ackord, alt-ackord etc. Snälla mesiga medhårs grundackord får en aningens elakare, rivigare känsla om man blandar in 7:e och 9:e tonerna. Men kör man in 13:e tonen kommer de riktigt grymma jazzkänslorna fram. När nåt ligger skevt, skär med grundtonen och de "vanliga" tonerna i ackordet så plockas nåt annat fram ur oss. Precis som en doft luktar och en smak smakar, så har ju ett ackord en viss färg, en viss klang, som skapar en sinnesstämning precis som doft av kanel, mandariner, tjära och gammalt lik direkt ställer om ens psyke.

Tänk på de typiskt "dramatiska" ackorden som används i film-symfonimusik. VAD är det med dessa toner? VARFÖR skapar de en känsla av dramatik? Om det finns hårdkodat i våra gener att reagera så på dessa kombinationer av toner, hur fan gick det till? Det är nästan så att intelligent design-förespråkarna skulle dra nytta av det här... Inte kan våra ap-förfäder haft nytta av att reagera på ett visst sätt när stråkar spelar i en speciell disharmoni? Eller är det snarare så att vårt sätt att reagera på ljud (i naturen, under den "riktiga" evolutionen) nu har vissa biverkningar? Musiken lyckas med stiliseringar av vissa verkliga fenomen att reta gamla instinkter som någon gång haft en funktion, och därför reagerar vi enligt gamla dammiga, trasiga instruktioner djupt begravda i våra psyken... Och vi tycker om det! Vilken känsla det än är, så tycker vi om att få känna något!

Hur sen egna toners bakbrundsbrus, distortion, klangfärg etc (distad elgitarr, cello, sopransång, tablatrumma) lyckas förstärka känslorna är ju sen minst lika mystiskt...

Lyssnar just nu på Sigur Ros. Fasen, vilken skära-i-handlederna-musik!

Nån som kan förklara allt det här för mig?...

Indien, sommaren 2006

2006-10-23T11:43:00.000+02:00

Några "favourite moments" från i somras:

Har några fler blandande Indienbilder här, från år 2001 och 2006...

Skönt citat #1

2006-10-20T09:17:00.000+02:00

"and if you swear that there's no thruth, and who cares,
how come you say it like you're right?"

"We Are Nowhere and It's Now" av Bright Eyes

(man kanske måste höra det sjungas för att fatta det geniala..?)

Meningslös underhållning #1

2006-10-19T11:12:00.000+02:00

Line Rider

Ögon

2006-10-18T17:04:00.000+02:00

Intro: Jag (som många andra) är väldigt fascinerad av ögon. På många sätt, så klart - de kan vara förunderligt vackra och är imponerande rent fysiologiskt, men nu tänkte jag inte på det...

Ögon är jävligt bedrägliga, och vi korkade människor går på det. Nästan varje gång! Våra gener har gjort oss till såna fördomsfulla paranoida suckers, att vi litar på några ytliga tecken och signaler som vi tycker oss se i ögonens form och rörelser... Ok, inget konstigt i det, kan man tycka, men jag ska såsmåningom komma till min poäng. Bear with me...

Nästan alltid ser folk varandra i ögonen när de talar med eller betraktar varandra. Klokt, eftersom man då ser huruvida den andra tittar på en själv och vice versa. Bra för kommunikationen, ju. Mycket små vinkar med ögonen kan kommunicera mycket... Man ser också djur i ögonen, om t.ex. en hund dyker upp. Också nån slags kommunikation, antagligen? Eller är det av genetiskt kodad paranoia? "Kolla om rovdjuret är ute efter mig!" Hur som helst, ögonen är rätt balla, för att de både funkar som sensor för att se med, och precis samtidigt som indikator för den som kollar på dem. Därför har vi lärt oss (både genom genetiska instinkter och socialt) att se på ögonen, kommunicera med individens ögon, bevaka individens ögon, döm individen - ut efter dennes ögon!

Det sista är en försmak av min poäng, för med ögats smarta funktion för kommunikation får vi också en genetiskt grovhuggen felaktig mall för hur ögon ska tolkas, särskilt när det gäller djur.

En person med ögonen för tätt eller för långt isär, eller som skelar, tycker vi ser korkad eller efterbliven ut. Varifrån i vårt inre den fördomen kommer och vad den är till för kan man ju undra över, men fördomen är ett faktum som vi förhoppningsvis fått lära oss att försöka ignorera och behärska. Vårt bättre civiliserade jag säger oss att vi troligen har fel : personen är säkert inte alls dum. Men tecknade figurer som ögonen sitter konstigt på är ju himla festligt!
Djur, med ögon som är stora i förhållande till huvudet, tycker vi för det mesta ser söta ut och känner beskyddarkänslor. En felslagen föräldrainstinkt? För kom igen, känslan kan ju inte vara särskilt äkta och robust när man samtidigt gärna sätter möss i musfällor (etc)?
På samma sätt tycker vi hundar med hängande hud omkring ögonen som gamla/trötta/trumpna ut, andra verka pigga, tokroliga, visa och kloka, lömska, you name it.

Vi fattar väl egentligen att vi har FEL? Att det här ju bara är ett utseende som råkar sammanfalla med vår medfödda mall som är gjord för att förstå mänskliga ansiktsutryck? Eller? Jag tycker det verkar som om folk gärna låter sig luras. Stora ögon är sött (stor Aaaw-faktor), så är det bara. Djuret ska gullas med. När djuret (grisen, t.ex.) blivit stor och ögonen relativt mindre, så är det slut med gullandet och fram med slaktkniven.

Värst med missuppfattandet är det förstås när ögonen inte ALLS liknar våra. Kolla på en fågel, t.ex. en höna, eller en fisk. Runda, stirrande intetsägande ögon. De MÅSTE ju vara korkade?! Visst, kanske är de inte så smarta, det kan det ju finnas andra undersökningar som visar (och ibland motbevisar, i och för sig), men det sjuka är att jag tror vi gör den bedömningen lite på en höft genom att kolla in djurets BLICK! Ser djuret inte ut att kommunicera med mig med ögonen, blicken är inte "eftertänksam", så är det ett dumt och ganska värdelöst djur. Kan gärna offras.

Ok, till min slutpoäng: Vi KAN INTE bedöma ett djurs (inkl människans) intelligens, medvetande och livsvärde genom att se det i ögonen. Varken vår hårdkodade "erfarenhet" eller sociala förmåga låter oss få en inblick bakom pannbenet på de flesta djur. Ändå antar vi, som vore det en naturlag, att de djur med tom och"dum" uppsyn är "låga" och förtjänar att förbrukas, konsumeras. Testa att påstå att en fisk verkligen är klok och har ett själsliv, så blir du nog åtminstone tillfälligt idiotförklarad. Dessutom dömer vi människor, genom att se dem i ögonen (vilket har större chans att slå rätt, men som ändå ofta slår fel. Någon som inte har erfarenhet av det, räck upp en hand!)

Om du har läst ända hit utan att fatta vad jag pratar om så kanske vi helt enkelt funkar olika. Eller så måste du göra en liten snabb självrannsakan nästa du ser ett djur - betrakta din snabba bedömning. Hur gjorde du den?

Obs, jag påstår inte att höns och strömming är kloka och känslosamma varelser, men bara att det är svårt att verkligen veta hur det ligger till. Vi använder vår mest grundläggande fördom: Är de inte som oss (mest mig) så kan de INTE vara vettiga.

Man kanske skulle testa att utgå från det motsatta?

Start!

2006-10-18T17:02:00.000+02:00

(eller?) Bara att kasta sig in och börja blogga egentligen då... Har tvekat sen i December förra året... kan det vara i väntan på inspiration?

Äh, bara att börja hugga ett ämne...

Seriöst, vem läser bloggar?

2005-12-18T01:07:00.000+01:00

Vem läser den här bloggen? Varför skriver man bloggar? För att man vill exponera sig och sina tankar? För att få respons, som nån slags kommunikation, eller bara för att berätta nåt, berätta hur det är, för "alla andra", dvs för de som mot förmodan orkar lyssna.
Och hur många startar sin blogg med det som jag själv frestades starta den med - att berätta att man inte riktigt vet vad man ska ha den till, men att det blir nog bra till slut och jag kommer nog komma på massa intressant att blogga? Jag vet inte, för jag tänker nog inte börja min blogg på det viset... Faktum är att jag har en hel del idéer om vad jag vill skriva här, och kanske faktiskt någon kunde få ut nåt av att läsa det jag skriver, om denne någon är intresserad av ungefär samma saker som jag.

Men man kan ju undra, vem kommer att gör ett avbrott i sin vardag för att läsa, och varför, skulle man kunna fråga mig, varför ska vi lyssna på vad du har att säga? Mmm, bra fråga, men svaret blir väl att.... man läser en blogg för att få insyn i en annan människas tankar... så att man kan ta till sig dem, dissa dem, reagera och svara på dem, modulera dem, minnas dem, glömma dem... kanske mest som tidsfördriv...

Tänkte skriva om mina tankar om ideologier, religion, vetenskap, filosofi, människor... Om sånt som jag pratar om när folk lyssnar och ger svar på tal under de där allt för ovanliga sena nätterna då man diskuterar såna saker. Kanske kan bloggen fungera som ett substitut?

Tjaa, jag vete fan om det här var en särskilt lysande början på en blogg. Kanske blir min karriär hemskt kort... Det får vi se...