Ögon

Intro: Jag (som många andra) är väldigt fascinerad av ögon. På många sätt, så klart - de kan vara förunderligt vackra och är imponerande rent fysiologiskt, men nu tänkte jag inte på det...

Ögon är jävligt bedrägliga, och vi korkade människor går på det. Nästan varje gång! Våra gener har gjort oss till såna fördomsfulla paranoida suckers, att vi litar på några ytliga tecken och signaler som vi tycker oss se i ögonens form och rörelser... Ok, inget konstigt i det, kan man tycka, men jag ska såsmåningom komma till min poäng. Bear with me...

Nästan alltid ser folk varandra i ögonen när de talar med eller betraktar varandra. Klokt, eftersom man då ser huruvida den andra tittar på en själv och vice versa. Bra för kommunikationen, ju. Mycket små vinkar med ögonen kan kommunicera mycket... Man ser också djur i ögonen, om t.ex. en hund dyker upp. Också nån slags kommunikation, antagligen? Eller är det av genetiskt kodad paranoia? "Kolla om rovdjuret är ute efter mig!" Hur som helst, ögonen är rätt balla, för att de både funkar som sensor för att se med, och precis samtidigt som indikator för den som kollar på dem. Därför har vi lärt oss (både genom genetiska instinkter och socialt) att se på ögonen, kommunicera med individens ögon, bevaka individens ögon, döm individen - ut efter dennes ögon!

Det sista är en försmak av min poäng, för med ögats smarta funktion för kommunikation får vi också en genetiskt grovhuggen felaktig mall för hur ögon ska tolkas, särskilt när det gäller djur.

• En person med ögonen för tätt eller för långt isär, eller som skelar, tycker vi ser korkad eller efterbliven ut. Varifrån i vårt inre den fördomen kommer och vad den är till för kan man ju undra över, men fördomen är ett faktum som vi förhoppningsvis fått lära oss att försöka ignorera och behärska. Vårt bättre civiliserade jag säger oss att vi troligen har fel : personen är säkert inte alls dum. Men tecknade figurer som ögonen sitter konstigt på är ju himla festligt!
• Djur, med ögon som är stora i förhållande till huvudet, tycker vi för det mesta ser söta ut och känner beskyddarkänslor. En felslagen föräldrainstinkt? För kom igen, känslan kan ju inte vara särskilt äkta och robust när man samtidigt gärna sätter möss i musfällor (etc)?
• På samma sätt tycker vi hundar med hängande hud omkring ögonen som gamla/trötta/trumpna ut, andra verka pigga, tokroliga, visa och kloka, lömska, you name it.

Vi fattar väl egentligen att vi har FEL? Att det här ju bara är ett utseende som råkar sammanfalla med vår medfödda mall som är gjord för att förstå mänskliga ansiktsutryck? Eller? Jag tycker det verkar som om folk gärna låter sig luras. Stora ögon är sött (stor Aaaw-faktor), så är det bara. Djuret ska gullas med. När djuret (grisen, t.ex.) blivit stor och ögonen relativt mindre, så är det slut med gullandet och fram med slaktkniven.

Värst med missuppfattandet är det förstås när ögonen inte ALLS liknar våra. Kolla på en fågel, t.ex. en höna, eller en fisk. Runda, stirrande intetsägande ögon. De MÅSTE ju vara korkade?! Visst, kanske är de inte så smarta, det kan det ju finnas andra undersökningar som visar (och ibland motbevisar, i och för sig), men det sjuka är att jag tror vi gör den bedömningen lite på en höft genom att kolla in djurets BLICK! Ser djuret inte ut att kommunicera med mig med ögonen, blicken är inte "eftertänksam", så är det ett dumt och ganska värdelöst djur. Kan gärna offras.

Ok, till min slutpoäng: Vi KAN INTE bedöma ett djurs (inkl människans) intelligens, medvetande och livsvärde genom att se det i ögonen. Varken vår hårdkodade "erfarenhet" eller sociala förmåga låter oss få en inblick bakom pannbenet på de flesta djur. Ändå antar vi, som vore det en naturlag, att de djur med tom och"dum" uppsyn är "låga" och förtjänar att förbrukas, konsumeras. Testa att påstå att en fisk verkligen är klok och har ett själsliv, så blir du nog åtminstone tillfälligt idiotförklarad. Dessutom dömer vi människor, genom att se dem i ögonen (vilket har större chans att slå rätt, men som ändå ofta slår fel. Någon som inte har erfarenhet av det, räck upp en hand!)

Om du har läst ända hit utan att fatta vad jag pratar om så kanske vi helt enkelt funkar olika. Eller så måste du göra en liten snabb självrannsakan nästa du ser ett djur - betrakta din snabba bedömning. Hur gjorde du den?

Obs, jag påstår inte att höns och strömming är kloka och känslosamma varelser, men bara att det är svårt att verkligen veta hur det ligger till. Vi använder vår mest grundläggande fördom: Är de inte som oss (mest mig) så kan de INTE vara vettiga.

Man kanske skulle testa att utgå från det motsatta?