Musikens kod
Fattar ni hur jäkla mystiskt det är med musik, egentligen? Ljud, i olika grundfrekvenser och klanger kopplar sig på något oförklarligt sätt fast med vårt undermedvetna och drar fram känslor och sinnesstämningar. Allt från lugn och harmoni till kamplust och aggression. Danslust, partysug. Dramatik och mystik, sorg och tomhetskänsla.
En mer lättbegriplig sak är ju att musik från en annan tid kan återskapa minnen och därför gamla känslor, men det riktigt mystiska är ju själva musiken, tonerna, frekvensernas kombination som verkar kunna styra oss som trådarna till en marionett-docka.
Gick på min fjärde lektion i jazzpiano igår och testade på lite märkliga 13-ackord, alt-ackord etc. Snälla mesiga medhårs grundackord får en aningens elakare, rivigare känsla om man blandar in 7:e och 9:e tonerna. Men kör man in 13:e tonen kommer de riktigt grymma jazzkänslorna fram. När nåt ligger skevt, skär med grundtonen och de "vanliga" tonerna i ackordet så plockas nåt annat fram ur oss. Precis som en doft luktar och en smak smakar, så har ju ett ackord en viss färg, en viss klang, som skapar en sinnesstämning precis som doft av kanel, mandariner, tjära och gammalt lik direkt ställer om ens psyke.
Tänk på de typiskt "dramatiska" ackorden som används i film-symfonimusik. VAD är det med dessa toner? VARFÖR skapar de en känsla av dramatik? Om det finns hårdkodat i våra gener att reagera så på dessa kombinationer av toner, hur fan gick det till? Det är nästan så att intelligent design-förespråkarna skulle dra nytta av det här... Inte kan våra ap-förfäder haft nytta av att reagera på ett visst sätt när stråkar spelar i en speciell disharmoni? Eller är det snarare så att vårt sätt att reagera på ljud (i naturen, under den "riktiga" evolutionen) nu har vissa biverkningar? Musiken lyckas med stiliseringar av vissa verkliga fenomen att reta gamla instinkter som någon gång haft en funktion, och därför reagerar vi enligt gamla dammiga, trasiga instruktioner djupt begravda i våra psyken... Och vi tycker om det! Vilken känsla det än är, så tycker vi om att få känna något!
Hur sen egna toners bakbrundsbrus, distortion, klangfärg etc (distad elgitarr, cello, sopransång, tablatrumma) lyckas förstärka känslorna är ju sen minst lika mystiskt...
Lyssnar just nu på Sigur Ros. Fasen, vilken skära-i-handlederna-musik!
Nån som kan förklara allt det här för mig?...
posted by David @ 11:15 fm
5 comments
5 Comments:
Precis! Man håller ett fokus på dessa känsloframkallande toner. Man betraktar automatiskt varat, häre o nu. Omvärlden kan rensas eller åtminstone omtolkas för att passa in i musiken.
När man t.ex. går genom Stockholm och åker tunnelbana etc och lyssnar på nån suggestiv musik med feta lurar så känns hela omgivningen som en musikvideo....
Jag tror inte att det ligger hårdkodat i våra gener att reagera på "dramatiska ackord", jag tror att det är en vanesak – vi har lärt oss att när det spelas läskig musik så kommer det snart att hända ngt hemskt.
Eller möjligtvis att molltoner i rätt stämning kan få oss att rysa till, för att vi associerar dessa med mörker och natt (ugglor och vargar och fladdermöss och annat).
Men i filmen ”den sista färden” finns det ingen filmmusik, och den är riktigt läskig ändå!
Men om det inte var hårdkodat i våra gener, varför skulle vi associera moll med ugglor o vargar o annat? Var kommer det ifrån?
Fast iofs, det sägs att moll inte betyder samma sak i alla kulturers musik. Till och med i jazzen så är ju moll inte längre nödvändigtvis dystert, men det är ju pga kombination med andra toner...
Visst kan det vara en vanesak. Men det lär ju inte vara en slump att filmmusikskaparna valt en viss sorts musik som vi filmkonsumenter ska vänja oss associera med dramatik. De kunde i så fall lika gärna valt nåt annat. Tänk om, vid dramatiska och skräckfyllda ögonblick, i en thriller, det alltid började spelas smäktande förföriska hårdrocksballader! Skulle vi lära oss att tycka det var läskigt? (om vi inte redan, av andra skäl, tycker de är lite läskiga)
Jag tror det ligger nåt hårdkodat. Varför reagerar vi på takt, puls, tempo? Varför rycker det i kroppen av trummor? Lite en annan sak, men klart besläktad....
Min farmor reagerade alltid mycket starkt när någon sa "fan" eller "jävlar". Oavsett om man sa det med mollande basröst eller i fasett. Jag tror inte det beror på några hårdkodadet gener hos henne (de har i alla fall inte ärvts vidare i släkten).
När det finns en enklare förklaring tycker jag det är smartare att välja den.
Mats! Tack för din kommentar! Nu verkar det som om vi har mycket olika erfarenhet av musik. Om du aldrig har känt att musik kraftigt drar i ens känsloregister åt olika håll, så är det inte så konstigt att du inte förstår vad jag talar om.
Hur din farmor reagerar på ord, såsom svordomar, är verkligen ett annat kapitel. Precis som en smäll på käften - ondsint och upprörande - är ett helt annat kapitel.
Jag talar om musik, toners förhållande till varande, ljudets struktur. Fick nyligen lära mig att det kallas affektlära. Motståndarna till den läran hävdar just att det snarare är kulturellt betingat - och det är väl du, liksom Johannah, inne på?
Precis som med mycket annat tror jag att det är en kombination. När en viss musiktradition utveklas i en kultur och folket vänjer sig vid den, så får de också en massa associationer till den, och ställer sig troligen mer positiv till den än en annan, för dem ovanlig och exotisk tradition.
Men testa detta enkla och hårdragna: Ett komplext ackord där samtliga ingående toner får vara kvar kan t.ex. bildas genom att slå ner handflatan på de vita tangenterna. C-dur, varsågod. Gör nu detta långt ner på klaviaturen. Slå flera gånger, hårt och snabbt. Detta blir bullrigt och dissonant med ett högt och irriterande tempo. Undras om någon kultur råkat välja just denna enformiga smått oharmoniska melodi som vaggvisa, eller kanske som kärleksballad?
Skicka en kommentar
<< Home