Nytt hopp i Burma!

Det som händer i Burma nu är fantastiskt och jag blir frustrerad av att inte kunna vara där! Tänk att få vara med, visa sitt stöd, att få vara en i mängden, i kraften! Vet visserligen inte om västerlänningar skulle vara till någon hjälp i den här situationen... Kanske känns det bäst att själva få slänga ut sina förtryckare.

Jag var i Burma 1999, och fann folket vara av ett ovanligt virke. Trots faran det innebar för dem så tog de ofta upp politisk diskussion med mig. De kokade av ilska för regimen, brann av kärlek till Aung San Suu Kyi och törstade efter frihet. De hade "spirit", och de flesta var glada att turister kom, så att de kunde dela med sig, prata ur sig, få moraliskt stöd och känna sig som en del av världen, ur sin isolation. Ett vackert land, ett fascinerande folk!

Vågar man hoppas på att det kommer gå annurlunda än 1988 denna gång? (bilden - minst 3000 personer dödades) Nu har de eskalerande protesterna följts noggrannt av media ute i världen och en liknande slakt som förra gången ter sig därför mindre sannolik. Journalister spelar faktiskt därför en extremt viktig roll i det här. Att protesterna leds av munkar istället för studenter är också viktigt! Smart nog kan man vara med i manifestationen genom att visa sig SKYDDA munkarna, och på så vis visa sitt stöd. Fram tills nu. Nu brakar det loss, allt mer!

Av den senaste veckans händelser, såsom de rapporterats i DN: Munkar säjer öppet att de vill störta regimen! Flera demonstrationer går att se på YouTube. Demonstranterna mötte upp med Aung San Suu Kyi
Idag! : 20000 människor går med i demonstrationerna!! Nu även fler icke-munkar. FÖLJ den här utveckligen, gott folk!

I den Amnestygrupp i Uppsala, grupp 61, jag är med i har vi länge arbetat för samvetsfångar i Burma och stött deras sak. Men det vi kan göra ter sig pyttelitet. Vi kan dessutom endast uppmana till att de mänskliga rättigheterna ska respekteras, men vi får inte lägga oss i politiskt (även om det både är underförstått och egentligen uttalat att Amnesty inte uppskattar militärdiktaturer). Nu känns det som om man inte hinner med! Man vill hinna uppmana politiker att i sin tur få juntan att inte svara militärt, att inte kränka folkets rättigheter....

Men ibland undrar jag vad det spelar för roll. Kan man ens hoppas på ett beslut från generalerna som tillåter demokrati och frihet? Möjligen för att de är gamla och sägs vara sjukliga så kanske de till slut inte bryr sig (ifall de skulle ligga döende), men troligen kommer de aldrig att ge upp sin makt. Vad som krävs är att folket vinner militärens sympati. Soldaterna, den stora massan av militären - om de till slut vägrar slå ner mot folket, om de skiter i sina privilegier för frihetens skull - DÅ kan det här sluta underbart lyckligt! Vågar man hoppas på en fredlig revolution?! Då kommer jag inte vänta länge med att åka dit och fira med dem!