Sturmark och ateism

Måste tipsa om den här länken innan jag ens har läst hela (är ju på jobbet):
http://www.troochvetande.se/kapitel.php?id=8.

ett kapitel ur Christer Sturmarks nya bok "Tro och vetande 2.0", hittat på hans hemsida http://www.sturmark.se/.

Hörde honom intervjuas (ganska kritiskt) på P1 idag, och jag föll pladask för hans sätt att tänka (eftersom det liknar mitt! ;) ). Han verkade nästan ha snott flera av mina argument mot Gud och religionen! Han har en skönt torr logisk syn på frågeställningen om Guds existens, samtidigt som han är helgjuten humanist (är ordf. i förbundet Humanisterna).

Bl.a. konstaterade han i intervjun, att han inte kan välja att tro på en gud och en himmel, för att det vore trevligt och önskvärt att hamna i denna himmel. Jag har haft exakt den diskussionen många gånger med troende, och det verkar beröra något fundamendalt som skiljer troende från icke-troende. Om man kan tro på något, (1) för att man finner den tron lockande, tilltalande, utlovandes ett harmoniskt och härligt efterliv, eller om man känner att man endast kan tro det (2) som man tror är sant. Jag hör ju klart till den sista kategorin och förstår inte hur troende lyckas med trollkonsten att lura sig själva att verkligen tro på något. (OBS, sanningen kan förvisso tyckas vara relativ ur diverse filosofiska och kvantfysiska perspektiv, men nu låter jag bli det flummet och utgår från att Gud antingen existerar eller ej. Basta!)

Att hålla upp teodicé-problemet framför en teologiskt tänkande person är ju egentligen som at hålla upp ett tvärsäkert bevis framför en domare i en rättegång. Då domaren behövde acceptera faktum och döma efter bevisningen, har religiösa alltid lyckats slinka undan genom religionens oberoende från logik. Guds existens och alltings beskaffenhet behöver inte vara logisk. Det får gärna vara ologiskt! (Kanske t.o.m BÖR det vara ologiskt; minns "puff of logic" i Liftarens Guide till Galaxen).

Befriande kan man tycka. Härligt ovästerländskt ofyrkantigt! Logik anses ju av många vara tråkigt, förminskande, begränsande! Ordentligt flum, där allting kan vara hur som helst, där goda féer och spöken vakar över oss, där kristaller hjälper mot cancer och man ju har varit en stor poet, kung fu-mästare och kejsare i sina förra liv, DET är en mycket roligare livssyn det!

Vad jag aldrig fattat är hur man då, i denna skilsmässa med logiken, vågar gå gatan fram utan att vara rädd för att himlen när som helst ska rämna, att gravitationen ska vända att släppa oss från jordytan, att det andra ska börja leda till det ena, istället för tvärtom! Nåja...

Kapitlet som jag länkade till ovan tar gör en liten genomkörare med teodicé-problemet. Ett litet ursnitt:

Är gud inte god?- Ett annat perspektiv på detta, är frågan om guds godhet. Hur vet vi att gud är god? Många troende menar att gud är god, men inom ramen för sin förmåga inte kan förhindra det onda i vår värld. Tänk om det egentligen förhåller sig tvärtom? Antag att gud är ond, men inom ramen för sin förmåga inte kan hindra det goda i världen? En ond gud med en begränsad allsmäktighet, skulle resultera i en likadan värld som den vi ser idag. Gud skapar ont i världen, men genom människans fria vilja finns också en del gott. En sådan situation är precis lika sannolik som motsatsen.

Han fortsätter bl.a. om humanismens oberoende från Gud etc. Läs!

Hur som helst är jag ödmjuk och lämnar dörren till ologiken öppen på glänt. Säkrast (men fegt?) att vara agnostiker. Med tanke på alltings stundom märkliga beskaffenhet, på universums, tidens och dimensionernas fullständigt obegripliga början (eller brist på början), så kanske det trots allt inte finns någon verklig logik, eller så är den logiken nåt annat än vad vi tror den är. Guds existens kanske bara är småpotatis jämfört med andra ännu mer otroliga egenskaper hos universum. . .