torsdag, april 12, 2007

Spilla blod i någon Revolution!



När man talar om Revolution, när man gör det i en demokrati (som må vara allt annat än perfekt), vad är det då för revolution man önskar sig? Hur föreställer man sig att det ska gå till och hur är det man önskar att det ska bli?

Revolution är ett kraftuttryck att lättvindigt slänga sig med. Ett sätt att visa att man inte vill ha nån mesig reform, kontrollerad av tråkig politik och stela myndigheter. Man antyder att man har sydländskt temperament, är passionerad och inte kontrollerad, är radikal och inte försiktigt ursäktande. Man vet vad man vill och man vill det jävligt mycket, man är lite farlig - "kom inte mellan mig och friheten!". Man har ett rättvisepatos lika stort som ens bultande hjärta, en hårt knuten näve och jag vetefan om man inte rent av skulle kunna bli en folkhjälte, hälsandes de i lyckorus vrålande massorna! Rättvisa, frihet, lycka, fred, KÄRLEK! Härligt! Äntligen!

Det här är, enligt mig, perverst. Perverst, för att det inte är något annat än romantik, om inte till och med kitsch, kring ett så människorättskränkande fenomen som faktiskt revolution vanligen är! Visst kan revolution ibland vara den enda vägen, om en totalitär och korrupt stat suger ut ett i väldigt stora drag misstyckande folk. Om det verkligen är den enda framkomliga vägen för att alla andra vägar är avskurna, då vänder jag mig inte emot det. Det gäller dock att ha extremt skarpa objektiva glasögon.

Det jag hatar är det tal om revolution som kommer av brist på tålamod och politisk kompetens, elitism och förakt för oliktänkare, trendighet och social girighet - önskan att passa in i en grupp radikala tänkare, arrogans för brist på förankring hos massorna, ovillighet till kompromisser, oförmåga att verkligen tänka framåt och den själviska suktan efter något som skapar spänning, mening åt ditt liv, chili i ditt blod och ditt namn ristat i martyrernas monument. Om man inte använder ordet revolution på ett helt nytt sätt enligt någon hemmasnickrad definition, så kommer troligen revolutionen innebära att en liten grupp av tänkare och handlare, en elit, utnyttjar frustrationen och manipulerbarheten hos en väldigt mycket större grupp. För att motivera denna grupp måste antagonisterna svartmålas och klandras för allt som är fel. Hur ska annars denna rörelse få momentum att välta den rådande ordningen över ända? Revolution kan inte smekas fram, smygande, den måste dra fram som en ångvält, kompromisslös och obönhörlig. Annars sitter vi ju där snart och förhandlar fram någon tråkig kompromiss, vår ideologi förminskas till en liten klausul och våra omvälvningar till små reformer.

Om en stor grupp människor tänker genomföra stora förändringar utan stöd av demokratiska processer, så kommer människor som hellre lever under den rådande ordningen att opponera sig (de kommer att finnas!), troligen till och med erbjuda kraftfullt motstånd. Därför måste våld användas. Någorlunda milt, rättvist våld, sådant som nöden kräver, sådana medel som ändamålen helgar. Den goda eggen skär de några få ondskefulla lögnaktiga strupar - så föreställs detta våld i början. Då kanske inte den nyfrälste revolutionären tänker sig att denna kanske ett par veckor senare kommer att känna sig nödgad att brutalt misshandla ett kungarövsslickande borgarsvin som undanhåller information. Kanske behöver hans familj hotas, och kanske kommer en ostyrlig revolutionär tappa kontrollen och våldta borgarsvinets slampa till fru?

En revolution ska dundra fram som ett tåg utan nån jävla räls! De kontrarevolutionära tankar som från oppositionella tidningar och motståndsmän når den om revolutionens nödvändighet upplysta gruppen kastar dock grus i detta tågs maskineri. Kraften bromsas. Det enda rätta kommer visa sig vara att skydda revolutionärernas fokus och motivation från att distraheras av förkastliga ålderdomliga ideologier. Tryckfrihet är sådant som vi kan återinföra sedan, när vårt perfekta samhälle utkristalliserats och vi inte längre behöver vara rädda att våra sinnen försmutsas. Dessutom behöver vi redaktionernas och TV-stationernas kanaler och utrustning. Inte minst för att peppa våra kämpar! Inte minst heller för att bespara dem informationen om de få dramatiska missöden, där vi varit tvungna att göra undantag från vår annars fredliga ideologi.

Jag behöver inte ens fullfölja den här tanken. Tänkte bara bemöta era reaktioner. En nlir kanske uttryck för tron att revolutionen inte ALLS behöver bli ett våldsamt o otäckt blodbad och ni nämner sammetsrevolutioner, ett nytt humanare tänkande etc. Givetvis känner ni inte heller igen er i mitt tal om elitism och förakt för oliktänkare ovan. Fast varför skulle det inte bli våldsamt? Tror ni inte att alla har den här mörka varelsen i sig? Tror ni inte att man i alla revolutioner hittills har drivits av övertygelsen att man själv stått för det goda, det nya, och det som rättfärdigar nödvändigt våld mot det gamla, förruttnade, korrupta, onda? Vad är det som skiljer er från dem? Har ni inte sett hur man kan avtrubbas och hur våldsanvändning kan eskalera? Har ni inte lärt av historien? Glöm inte heller de romantiserade stenkastarna i första ledet. De kommer att vilja vara med! Även när de fått tag i bättre vapen än stenar. Kanske rent av i synnerhet just då.

Någon annan kanske tycker sig ha nått en grad av självtillskriven mognad då man inser att livet är smutsigt och hårt, att rättvisan har sitt pris och att huvuden måste rulla (plus några andra klyschor som läses av någon med typisk berättarröst medan man står med det dragna glimmande svärdet i hand (eller den grova släggan)). Svara mig då på vilket utopiskt harmoniskt och lyckligt samhälle som reser sig ur ett blodbad? Det behöver inte vara blod upp till knäna, det räcker med att din granne fick sina kusiner mördade för 10 år sedan och att toastädaren på jobbet en gång var högt uppsatt i förra administrationen och levde i 3 år under dödshot. När kommer minnena och bitterheten hos den del av befolkningen som var mot revolutionen att mjukna? När kommer tryggheten och tilliten? Hur många generationer kommer det dröja?

Vad har jag då för alternativ att komma med? Inget extraordinärt, tyvärr. Information, insikt och aktivism, med respekt och tålamod. I princip, opinionsbildning och frivillighet… trist va?