Feminism for dummies

...eller ok, "enligt David", borde det kanske heta...

Jag har under senaste veckan både haft en hetsk debatt med en man som tycker feminism är trams, och en blogstrid med en kvinna ("Syrran") som tydligt antyder att jag (i egenskap av man) inte är en sann feminist (Johannas blogg).

Suck! Känner att jag måste redogöra lite för hur jag se på saken. Jag måste erkänna att jag inte är den som är ute och demonstrerar med stora släggan och skriker Krossa Patriarkatet, men förutom att själv försöka leva ett jämställt liv bland mina medmänniskor, så gör jag 2 saker:

1.
Jag försöker tala förstånd med människor (oftast män), som inte förstår vad feminism är. Att de, om de alls är humanister, också måste "bekänna sig" till feminismen.

Vissa verkar vilja tro att man, om man någonsin inriktar sig på ett specifikt människorättsproblem, därför skulle glömma och negligera alla andra problem. De säger kanske att de därför vägrar tala om feminism, och hellre kallar sig liberal eller humanist, att "det stora hela" är viktigare. Jag anser att det är ett hycklande undflyende från att någonsin behöva bekymra sig eller behöva göra något åt ett problem överhuvud taget. Om humanismen är ett träd med grenar av antirasism, antivåld, etnisk tolerans, feminism, andra rättighets- och rättviseideologier, motstånd mot homofobi, etc, så kan man inte strunta i alla grenarna och bara bry sig om stammen. Kvar blir bara floskler och en självbelåten känsla av att man nog är en rätt bra och juste person i alla fall (plus att trädet dör)... Ska något göras längs denna vaga generella humanism så funkar nog bara en magisk gest, följt av ett regn av glittriga stjärnor.

Jag lovar, man kan både vara för jämlikhet och t.ex. mot tortyr, samtidigt! Det kostar inget extra!

Ovanstående har oftast sitt ursprung i att man inte vet vad feminism är, om det nu inte är så att man vill undvika frågan för att man tror att män trots allt är utsedda av Gud att bestämma över kvinnan, eller att män i egenskap av det (oftast) fysiskt starkare könet helt enkelt bör utnyttja den starkes rätt och trycka ner kvinnan.

Feminism är å ena sidan indelat i flera riktningar, t.ex. liberalfeminism, likhetsfeminism och radikalfeminism (och feminister ur dessa grupper kan gilla att strida om vad egentligen sann feminism är, vilket ju är typiskt för kluvna rörelser), medan det å andra sidan kan definieras väldigt enkelt:

Medvetenhet om att ekonomiska, sociala och politiska orättvisor drabbar kvinnor som grupp, och viljan att förändra detta, dvs skapa ett jämställt samhälle.

Svårare än så behöver det inte vara. Sen kan man bråka om exakt vilka orättvisor det handlar om, vad som är faktiska orättvisor och vad som är en väl vild idé, född ur en liten brainstormande grupp ilskna extremradikala feminister som är dåliga på statistik och källkritik.

Det finns ytterligare skäl för vissa att inte kalla sig feminister. Ett är att de inte tror på att dessa orättvisor längre finns . Att de kanske fanns, men att vi nu uppnått ett fint och jämlikt samhälle där feminister bara inbillar sig. Ett annat kanske är att själva ordet "feminism" låter lite för feminint. De är kanske rädda att deras manlighet ska ta skada av att sälla sig till något som börjar på "femini..". (Kanske kommer de att bli sterila, homosexuella, börja gilla flickigt rosa?!)

Båda dessa typer av motståndare till feminism är det förstås svårt att göra så mycket åt innan de uppnått en viss mognadsgrad, kan tänka, förstå och lära sig på egen hand och kanske sett sig lite om i samhället och världen.

2.
För att jämlikhet ska infinna sig behövs att alla är med på det! Tyvärr! Det går inte att framtvinga jämlikhet "at gunpoint", lika lite som man kan få en kleptoman att inte stjäla när man vänt ryggen till om denne vet att den inte har något att förlora.

Därför försöker jag i samtal med andra feminister att motverka sekteristiska tendenser, bristande tolerans mot andra feministiska åsikter och inriktningar, fundamentalism och extremradikalism. Medan vissa av dessa mest radikala verkar tro att de går i bräschen för feminismen och drar det tyngsta lasset för att driva utvecklingen, så tror jag snarare att de är bromsklossar. Därför att:

Människor i allmänhet älskar att få en anledning till att slippa vara bekymrade, slippa engagera sig i problematiska samhällsfrågor som kräver skyldighet och ansvar. Säger någon att sortering och sopåtervinning är borkastad tid pga att kommunen gör si eller så, att ekologiska varor egentligen inte är så bra, att biståndet till 3:e världen inte kommer fram eller att en WWF-direktör är korrumperad, så tar många chansen. Utan vidare källkritik så släpper de då genast den där stumpen som de pliktskyldigast försökte dra lite i för att vara goda medborgare. Att utveckla en cynism och bitterhet inför alla försök till förbättring är den lates universelle elixir för att slippa bry sig. Att få slippa bry sig, med gott samvete!

Därför är varenda dumradikal idé om mansskatt, varje fakta om orättvisor sprungen ur partiskt vinklad statistik, varje groda (som att "män är djur"), sexualfientlighet etc, så mycket skadligare för feminismen som samhällsrörelse än vad många kanske vill tro. Att vara arg, kraftfull och kompromisslös i sin kamp känns ju mycket bättre och effektivare än att vara strategiskt eftertänksam, tolerant och samarbetande. Men jag tror att det förstnämnda leder till att människor blir som under min punkt 1, ovan. "Äh, de där tokfeministerna! SÅN är i alla fall inte jag, och om jag någonsin råkat kalla mig feminist så tar jag tillbaka det nu!". Så kan man slippa att prioritera frågan och gå tillbaka till att zappa rumpor på MTV i godmodigaste ro.

En sån här dumradikal idé är den om att feminismen ska styras och ledas av enbart kvinnor. Att feminismen i sig själv ska verka för segregation och apartheid mellan män och kvinnor, åtminstone när det gäller allt som har med feminism att göra. Män kan få vara med, men de ska inge hänge sig åt kritik av rörelsen och de ska inte ha några åsikter om hur kampen ska föras.... Jag ser inte att det här skulle kunna leda till ett konstruktivt samarbete mellan män och kvinnor för att uppnå jämställdhet, utan tanken leds istället till mansförakt och i den extrema förlängningen till den av vissa radikaler så beundrade V. Solanas SCUM manifesto, inklusive idén om de "manliga hjälptrupperna/Men's auxiliary". Apropå de här orättvisorna, kika på det som sägs på Johannas blogg här.

Feminismen måste därför vara logisk, självklar, enkel, rättvis och universellt acceptabel. Folk måste ledas fram i handen, snarare än ryckas fram i luggen. Då kommer både män och kvinnor inse att det är så de vill ha det, för rättvisa är något jag tror de flesta gillar. Åtminstone så länge förändringen från orättvisa inte ger det bedrägliga skenet av att vara hotfullt och ute efter att rycka något ifrån dem, för då kniper man sig fast vid det som är. Litar man inte på dem som talar om förändring, så vill man heller inte ha någon förändring.