Sturmark och ateism

Måste tipsa om den här länken innan jag ens har läst hela (är ju på jobbet):
http://www.troochvetande.se/kapitel.php?id=8.

ett kapitel ur Christer Sturmarks nya bok "Tro och vetande 2.0", hittat på hans hemsida http://www.sturmark.se/.

Hörde honom intervjuas (ganska kritiskt) på P1 idag, och jag föll pladask för hans sätt att tänka (eftersom det liknar mitt! ;) ). Han verkade nästan ha snott flera av mina argument mot Gud och religionen! Han har en skönt torr logisk syn på frågeställningen om Guds existens, samtidigt som han är helgjuten humanist (är ordf. i förbundet Humanisterna).

Bl.a. konstaterade han i intervjun, att han inte kan välja att tro på en gud och en himmel, för att det vore trevligt och önskvärt att hamna i denna himmel. Jag har haft exakt den diskussionen många gånger med troende, och det verkar beröra något fundamendalt som skiljer troende från icke-troende. Om man kan tro på något, (1) för att man finner den tron lockande, tilltalande, utlovandes ett harmoniskt och härligt efterliv, eller om man känner att man endast kan tro det (2) som man tror är sant. Jag hör ju klart till den sista kategorin och förstår inte hur troende lyckas med trollkonsten att lura sig själva att verkligen tro på något. (OBS, sanningen kan förvisso tyckas vara relativ ur diverse filosofiska och kvantfysiska perspektiv, men nu låter jag bli det flummet och utgår från att Gud antingen existerar eller ej. Basta!)

Att hålla upp teodicé-problemet framför en teologiskt tänkande person är ju egentligen som at hålla upp ett tvärsäkert bevis framför en domare i en rättegång. Då domaren behövde acceptera faktum och döma efter bevisningen, har religiösa alltid lyckats slinka undan genom religionens oberoende från logik. Guds existens och alltings beskaffenhet behöver inte vara logisk. Det får gärna vara ologiskt! (Kanske t.o.m BÖR det vara ologiskt; minns "puff of logic" i Liftarens Guide till Galaxen).

Befriande kan man tycka. Härligt ovästerländskt ofyrkantigt! Logik anses ju av många vara tråkigt, förminskande, begränsande! Ordentligt flum, där allting kan vara hur som helst, där goda féer och spöken vakar över oss, där kristaller hjälper mot cancer och man ju har varit en stor poet, kung fu-mästare och kejsare i sina förra liv, DET är en mycket roligare livssyn det!

Vad jag aldrig fattat är hur man då, i denna skilsmässa med logiken, vågar gå gatan fram utan att vara rädd för att himlen när som helst ska rämna, att gravitationen ska vända att släppa oss från jordytan, att det andra ska börja leda till det ena, istället för tvärtom! Nåja...

Kapitlet som jag länkade till ovan tar gör en liten genomkörare med teodicé-problemet. Ett litet ursnitt:

Är gud inte god?- Ett annat perspektiv på detta, är frågan om guds godhet. Hur vet vi att gud är god? Många troende menar att gud är god, men inom ramen för sin förmåga inte kan förhindra det onda i vår värld. Tänk om det egentligen förhåller sig tvärtom? Antag att gud är ond, men inom ramen för sin förmåga inte kan hindra det goda i världen? En ond gud med en begränsad allsmäktighet, skulle resultera i en likadan värld som den vi ser idag. Gud skapar ont i världen, men genom människans fria vilja finns också en del gott. En sådan situation är precis lika sannolik som motsatsen.

Han fortsätter bl.a. om humanismens oberoende från Gud etc. Läs!

Hur som helst är jag ödmjuk och lämnar dörren till ologiken öppen på glänt. Säkrast (men fegt?) att vara agnostiker. Med tanke på alltings stundom märkliga beskaffenhet, på universums, tidens och dimensionernas fullständigt obegripliga början (eller brist på början), så kanske det trots allt inte finns någon verklig logik, eller så är den logiken nåt annat än vad vi tror den är. Guds existens kanske bara är småpotatis jämfört med andra ännu mer otroliga egenskaper hos universum. . .

Musikens kod

Fattar ni hur jäkla mystiskt det är med musik, egentligen? Ljud, i olika grundfrekvenser och klanger kopplar sig på något oförklarligt sätt fast med vårt undermedvetna och drar fram känslor och sinnesstämningar. Allt från lugn och harmoni till kamplust och aggression. Danslust, partysug. Dramatik och mystik, sorg och tomhetskänsla.

En mer lättbegriplig sak är ju att musik från en annan tid kan återskapa minnen och därför gamla känslor, men det riktigt mystiska är ju själva musiken, tonerna, frekvensernas kombination som verkar kunna styra oss som trådarna till en marionett-docka.

Gick på min fjärde lektion i jazzpiano igår och testade på lite märkliga 13-ackord, alt-ackord etc. Snälla mesiga medhårs grundackord får en aningens elakare, rivigare känsla om man blandar in 7:e och 9:e tonerna. Men kör man in 13:e tonen kommer de riktigt grymma jazzkänslorna fram. När nåt ligger skevt, skär med grundtonen och de "vanliga" tonerna i ackordet så plockas nåt annat fram ur oss. Precis som en doft luktar och en smak smakar, så har ju ett ackord en viss färg, en viss klang, som skapar en sinnesstämning precis som doft av kanel, mandariner, tjära och gammalt lik direkt ställer om ens psyke.

Tänk på de typiskt "dramatiska" ackorden som används i film-symfonimusik. VAD är det med dessa toner? VARFÖR skapar de en känsla av dramatik? Om det finns hårdkodat i våra gener att reagera så på dessa kombinationer av toner, hur fan gick det till? Det är nästan så att intelligent design-förespråkarna skulle dra nytta av det här... Inte kan våra ap-förfäder haft nytta av att reagera på ett visst sätt när stråkar spelar i en speciell disharmoni? Eller är det snarare så att vårt sätt att reagera på ljud (i naturen, under den "riktiga" evolutionen) nu har vissa biverkningar? Musiken lyckas med stiliseringar av vissa verkliga fenomen att reta gamla instinkter som någon gång haft en funktion, och därför reagerar vi enligt gamla dammiga, trasiga instruktioner djupt begravda i våra psyken... Och vi tycker om det! Vilken känsla det än är, så tycker vi om att få känna något!

Hur sen egna toners bakbrundsbrus, distortion, klangfärg etc (distad elgitarr, cello, sopransång, tablatrumma) lyckas förstärka känslorna är ju sen minst lika mystiskt...

Lyssnar just nu på Sigur Ros. Fasen, vilken skära-i-handlederna-musik!

Nån som kan förklara allt det här för mig?...

Indien, sommaren 2006

Några "favourite moments" från i somras:



Har några fler blandande Indienbilder här, från år 2001 och 2006...

Skönt citat #1

"and if you swear that there's no thruth, and who cares,
how come you say it like you're right?"

"We Are Nowhere and It's Now" av Bright Eyes

(man kanske måste höra det sjungas för att fatta det geniala..?)

Meningslös underhållning #1

Line Rider

Ögon

Intro: Jag (som många andra) är väldigt fascinerad av ögon. På många sätt, så klart - de kan vara förunderligt vackra och är imponerande rent fysiologiskt, men nu tänkte jag inte på det...

Ögon är jävligt bedrägliga, och vi korkade människor går på det. Nästan varje gång! Våra gener har gjort oss till såna fördomsfulla paranoida suckers, att vi litar på några ytliga tecken och signaler som vi tycker oss se i ögonens form och rörelser... Ok, inget konstigt i det, kan man tycka, men jag ska såsmåningom komma till min poäng. Bear with me...

Nästan alltid ser folk varandra i ögonen när de talar med eller betraktar varandra. Klokt, eftersom man då ser huruvida den andra tittar på en själv och vice versa. Bra för kommunikationen, ju. Mycket små vinkar med ögonen kan kommunicera mycket... Man ser också djur i ögonen, om t.ex. en hund dyker upp. Också nån slags kommunikation, antagligen? Eller är det av genetiskt kodad paranoia? "Kolla om rovdjuret är ute efter mig!" Hur som helst, ögonen är rätt balla, för att de både funkar som sensor för att se med, och precis samtidigt som indikator för den som kollar på dem. Därför har vi lärt oss (både genom genetiska instinkter och socialt) att se på ögonen, kommunicera med individens ögon, bevaka individens ögon, döm individen - ut efter dennes ögon!

Det sista är en försmak av min poäng, för med ögats smarta funktion för kommunikation får vi också en genetiskt grovhuggen felaktig mall för hur ögon ska tolkas, särskilt när det gäller djur.

• En person med ögonen för tätt eller för långt isär, eller som skelar, tycker vi ser korkad eller efterbliven ut. Varifrån i vårt inre den fördomen kommer och vad den är till för kan man ju undra över, men fördomen är ett faktum som vi förhoppningsvis fått lära oss att försöka ignorera och behärska. Vårt bättre civiliserade jag säger oss att vi troligen har fel : personen är säkert inte alls dum. Men tecknade figurer som ögonen sitter konstigt på är ju himla festligt!
• Djur, med ögon som är stora i förhållande till huvudet, tycker vi för det mesta ser söta ut och känner beskyddarkänslor. En felslagen föräldrainstinkt? För kom igen, känslan kan ju inte vara särskilt äkta och robust när man samtidigt gärna sätter möss i musfällor (etc)?
• På samma sätt tycker vi hundar med hängande hud omkring ögonen som gamla/trötta/trumpna ut, andra verka pigga, tokroliga, visa och kloka, lömska, you name it.

Vi fattar väl egentligen att vi har FEL? Att det här ju bara är ett utseende som råkar sammanfalla med vår medfödda mall som är gjord för att förstå mänskliga ansiktsutryck? Eller? Jag tycker det verkar som om folk gärna låter sig luras. Stora ögon är sött (stor Aaaw-faktor), så är det bara. Djuret ska gullas med. När djuret (grisen, t.ex.) blivit stor och ögonen relativt mindre, så är det slut med gullandet och fram med slaktkniven.

Värst med missuppfattandet är det förstås när ögonen inte ALLS liknar våra. Kolla på en fågel, t.ex. en höna, eller en fisk. Runda, stirrande intetsägande ögon. De MÅSTE ju vara korkade?! Visst, kanske är de inte så smarta, det kan det ju finnas andra undersökningar som visar (och ibland motbevisar, i och för sig), men det sjuka är att jag tror vi gör den bedömningen lite på en höft genom att kolla in djurets BLICK! Ser djuret inte ut att kommunicera med mig med ögonen, blicken är inte "eftertänksam", så är det ett dumt och ganska värdelöst djur. Kan gärna offras.

Ok, till min slutpoäng: Vi KAN INTE bedöma ett djurs (inkl människans) intelligens, medvetande och livsvärde genom att se det i ögonen. Varken vår hårdkodade "erfarenhet" eller sociala förmåga låter oss få en inblick bakom pannbenet på de flesta djur. Ändå antar vi, som vore det en naturlag, att de djur med tom och"dum" uppsyn är "låga" och förtjänar att förbrukas, konsumeras. Testa att påstå att en fisk verkligen är klok och har ett själsliv, så blir du nog åtminstone tillfälligt idiotförklarad. Dessutom dömer vi människor, genom att se dem i ögonen (vilket har större chans att slå rätt, men som ändå ofta slår fel. Någon som inte har erfarenhet av det, räck upp en hand!)

Om du har läst ända hit utan att fatta vad jag pratar om så kanske vi helt enkelt funkar olika. Eller så måste du göra en liten snabb självrannsakan nästa du ser ett djur - betrakta din snabba bedömning. Hur gjorde du den?

Obs, jag påstår inte att höns och strömming är kloka och känslosamma varelser, men bara att det är svårt att verkligen veta hur det ligger till. Vi använder vår mest grundläggande fördom: Är de inte som oss (mest mig) så kan de INTE vara vettiga.

Man kanske skulle testa att utgå från det motsatta?

Start!

(eller?) Bara att kasta sig in och börja blogga egentligen då... Har tvekat sen i December förra året... kan det vara i väntan på inspiration?

Äh, bara att börja hugga ett ämne...