Feminism for dummies

...eller ok, "enligt David", borde det kanske heta...

Jag har under senaste veckan både haft en hetsk debatt med en man som tycker feminism är trams, och en blogstrid med en kvinna ("Syrran") som tydligt antyder att jag (i egenskap av man) inte är en sann feminist (Johannas blogg).

Suck! Känner att jag måste redogöra lite för hur jag se på saken. Jag måste erkänna att jag inte är den som är ute och demonstrerar med stora släggan och skriker Krossa Patriarkatet, men förutom att själv försöka leva ett jämställt liv bland mina medmänniskor, så gör jag 2 saker:

1.
Jag försöker tala förstånd med människor (oftast män), som inte förstår vad feminism är. Att de, om de alls är humanister, också måste "bekänna sig" till feminismen.

Vissa verkar vilja tro att man, om man någonsin inriktar sig på ett specifikt människorättsproblem, därför skulle glömma och negligera alla andra problem. De säger kanske att de därför vägrar tala om feminism, och hellre kallar sig liberal eller humanist, att "det stora hela" är viktigare. Jag anser att det är ett hycklande undflyende från att någonsin behöva bekymra sig eller behöva göra något åt ett problem överhuvud taget. Om humanismen är ett träd med grenar av antirasism, antivåld, etnisk tolerans, feminism, andra rättighets- och rättviseideologier, motstånd mot homofobi, etc, så kan man inte strunta i alla grenarna och bara bry sig om stammen. Kvar blir bara floskler och en självbelåten känsla av att man nog är en rätt bra och juste person i alla fall (plus att trädet dör)... Ska något göras längs denna vaga generella humanism så funkar nog bara en magisk gest, följt av ett regn av glittriga stjärnor.

Jag lovar, man kan både vara för jämlikhet och t.ex. mot tortyr, samtidigt! Det kostar inget extra!

Ovanstående har oftast sitt ursprung i att man inte vet vad feminism är, om det nu inte är så att man vill undvika frågan för att man tror att män trots allt är utsedda av Gud att bestämma över kvinnan, eller att män i egenskap av det (oftast) fysiskt starkare könet helt enkelt bör utnyttja den starkes rätt och trycka ner kvinnan.

Feminism är å ena sidan indelat i flera riktningar, t.ex. liberalfeminism, likhetsfeminism och radikalfeminism (och feminister ur dessa grupper kan gilla att strida om vad egentligen sann feminism är, vilket ju är typiskt för kluvna rörelser), medan det å andra sidan kan definieras väldigt enkelt:

Medvetenhet om att ekonomiska, sociala och politiska orättvisor drabbar kvinnor som grupp, och viljan att förändra detta, dvs skapa ett jämställt samhälle.

Svårare än så behöver det inte vara. Sen kan man bråka om exakt vilka orättvisor det handlar om, vad som är faktiska orättvisor och vad som är en väl vild idé, född ur en liten brainstormande grupp ilskna extremradikala feminister som är dåliga på statistik och källkritik.

Det finns ytterligare skäl för vissa att inte kalla sig feminister. Ett är att de inte tror på att dessa orättvisor längre finns . Att de kanske fanns, men att vi nu uppnått ett fint och jämlikt samhälle där feminister bara inbillar sig. Ett annat kanske är att själva ordet "feminism" låter lite för feminint. De är kanske rädda att deras manlighet ska ta skada av att sälla sig till något som börjar på "femini..". (Kanske kommer de att bli sterila, homosexuella, börja gilla flickigt rosa?!)

Båda dessa typer av motståndare till feminism är det förstås svårt att göra så mycket åt innan de uppnått en viss mognadsgrad, kan tänka, förstå och lära sig på egen hand och kanske sett sig lite om i samhället och världen.

2.
För att jämlikhet ska infinna sig behövs att alla är med på det! Tyvärr! Det går inte att framtvinga jämlikhet "at gunpoint", lika lite som man kan få en kleptoman att inte stjäla när man vänt ryggen till om denne vet att den inte har något att förlora.

Därför försöker jag i samtal med andra feminister att motverka sekteristiska tendenser, bristande tolerans mot andra feministiska åsikter och inriktningar, fundamentalism och extremradikalism. Medan vissa av dessa mest radikala verkar tro att de går i bräschen för feminismen och drar det tyngsta lasset för att driva utvecklingen, så tror jag snarare att de är bromsklossar. Därför att:

Människor i allmänhet älskar att få en anledning till att slippa vara bekymrade, slippa engagera sig i problematiska samhällsfrågor som kräver skyldighet och ansvar. Säger någon att sortering och sopåtervinning är borkastad tid pga att kommunen gör si eller så, att ekologiska varor egentligen inte är så bra, att biståndet till 3:e världen inte kommer fram eller att en WWF-direktör är korrumperad, så tar många chansen. Utan vidare källkritik så släpper de då genast den där stumpen som de pliktskyldigast försökte dra lite i för att vara goda medborgare. Att utveckla en cynism och bitterhet inför alla försök till förbättring är den lates universelle elixir för att slippa bry sig. Att få slippa bry sig, med gott samvete!

Därför är varenda dumradikal idé om mansskatt, varje fakta om orättvisor sprungen ur partiskt vinklad statistik, varje groda (som att "män är djur"), sexualfientlighet etc, så mycket skadligare för feminismen som samhällsrörelse än vad många kanske vill tro. Att vara arg, kraftfull och kompromisslös i sin kamp känns ju mycket bättre och effektivare än att vara strategiskt eftertänksam, tolerant och samarbetande. Men jag tror att det förstnämnda leder till att människor blir som under min punkt 1, ovan. "Äh, de där tokfeministerna! SÅN är i alla fall inte jag, och om jag någonsin råkat kalla mig feminist så tar jag tillbaka det nu!". Så kan man slippa att prioritera frågan och gå tillbaka till att zappa rumpor på MTV i godmodigaste ro.

En sån här dumradikal idé är den om att feminismen ska styras och ledas av enbart kvinnor. Att feminismen i sig själv ska verka för segregation och apartheid mellan män och kvinnor, åtminstone när det gäller allt som har med feminism att göra. Män kan få vara med, men de ska inge hänge sig åt kritik av rörelsen och de ska inte ha några åsikter om hur kampen ska föras.... Jag ser inte att det här skulle kunna leda till ett konstruktivt samarbete mellan män och kvinnor för att uppnå jämställdhet, utan tanken leds istället till mansförakt och i den extrema förlängningen till den av vissa radikaler så beundrade V. Solanas SCUM manifesto, inklusive idén om de "manliga hjälptrupperna/Men's auxiliary". Apropå de här orättvisorna, kika på det som sägs på Johannas blogg här.

Feminismen måste därför vara logisk, självklar, enkel, rättvis och universellt acceptabel. Folk måste ledas fram i handen, snarare än ryckas fram i luggen. Då kommer både män och kvinnor inse att det är så de vill ha det, för rättvisa är något jag tror de flesta gillar. Åtminstone så länge förändringen från orättvisa inte ger det bedrägliga skenet av att vara hotfullt och ute efter att rycka något ifrån dem, för då kniper man sig fast vid det som är. Litar man inte på dem som talar om förändring, så vill man heller inte ha någon förändring.

Flexibilitetsångest

Det är inte riktigt samma sak som att inte kunna bestämma sig, för det kan jag... till slut, och för det mesta.

Men jag hatar att behöva planera, och framför allt, att hålla koll på planen! Jag har försökt att hantera en kalender sedan gymnasiet, men jag har hittills aldrig lärt mig att ta med mig den, konsekvent skriva i den, och konsekvent titta i den... Och ändå behöver jag ju verkligen hålla ordning på vad som händer i livet, strukturera, för att slippa oroa sig för att glömma, och för att ge en känsla av att man har koll på läget...

Behöver tydligen vara flexibel. Gillar t.ex. inte att behöva köpa returbiljett... Försökte ett tag att använda Mobical, kalender på nätet som går att synka med mobilen (och den brukar jag lyckas få med mig). Fördelen är att man kan kolla och skriva i den vare sig man kommit ihåg att ta med sig en kalender eller ej - och den påminner en dessutom med ett alarm i mobilen... Låter ju bra... Men inte tillräckigt flexibelt ändå... Man måste ange exakta tidpunkter för start och slut på varje händelse. SÅ störande! Jag vill kunna klottra ner en ungefärlig anteckning över en eller ett par dagar och eventuellt lägga till en tid om jag skulle råka veta...

Ett sista försök. Håller mig med en liten anteckningsbok där jag listar saker som ska göras, utan datum, utan tidpunkter. Bara sakerna. Hemma eller på jobbet, snart eller långsiktigt, uppdelat i några olika listor. Även mindre seriösa saker, t.ex. filmer som ska ses, saker som ska bloggas om... Känns ganska bra! Behöver tyvärr fortfarande minnas att ta med mig den, men jag slipper i alla fall bestämma mig i förväg när något ska göras (hurra!)...

Har kanske inte blivit så jättemycket mer strukturerad och ordningssam av det här, men det känns i alla fall ok...

Gränsen för uppenbar diskriminering

Jag är den första att hålla med om att det är viktigt att inte övertolka eller misstolka statistik för att komma till önskade slutsatser. Förutom att det är meningslöst, så sänker det ens egen trovärdighet och riskerar att få motsatt verkan på den allmäna opinionen, om misstolkningen påpekas eller avslöjas.

Men ibland får man ändå vara lagom försiktig. Jag gick nyss en veckas kurs i "Kvalitetssäkring i Forskningslaboratoriet" (ungefär). Som ett övningsexempel i "statistical thinking" presenterades faktumet att :

Flickor är i genomsnitt duktigare än pojkar i skolan, men endast 18% av landets professorer är kvinnor. Antyder detta diskriminering?

I den efterföljande diskussionen framgick att det var meningen att man skulle konstatera att det saknades information för att avgöra saken. Fler andra faktorer skulle kunna påverka andelen kvinnor, och det är viktigt att inte tolka fram en politisk korrekt slutsats. Visst, visst, övertolkning är farligt, och sker allt för ofta, men 18%!? Jag sa till gruppen att 45% inte hade varit särskilt upprörande och kunnat bero på andra faktorer, men dessa faktorer bör i många fall ta ut varandra och att 18% är en för låg siffra för att inte bero på diskriminering. Hur låg ska den annars vara för att diskriminering ska vara den uppenbara orsaken? 1%? 2%?

Andra föreslagna faktorer var "skillnader i intresse" hos män och kvinnor, annorlunda fördelning i "duktighet"/intelligens hos män och kvinnor (män skulle enligt denna förklaring vara mindre begåvade i genomsnitt, men vara bredare fördelade - dvs representera fler av de smartaste och fler av de minst begåvade), andra egenskaper viktiga för professorer överrepresenterade hos män etc.

Ingen av de 10 andra kursdeltagarna sa något för att hålla med mig om att 18% åtminstone ANTYDDE diskriminering (även om det är otillräckligt som bevis), utan verkade hålla med läraren, kanske i sin iver att inte framstå som blåögda i sitt statistiska tänkande. Även kursansvarige, studierektor och kvinna, nickade medhållande.

Jag blir så trött på denna enfaldiga enkelspårighet, som på ena sättet verkat drabba de flesta! Antingen ser man diskriminering i varenda ord, i varenda produkt, i trottoarkantens placering och i hur vinden susar i träden. Eller så är man helt blind för den, och hävdar att allt tal om diskriminering är inbillning eller misstolkad statistik. Var är ni, vettiga människor?

Meningslös underhållning #2

doublejeu